När Jesse vilat från Trollskogen några dagar så var han pigg som en mört igen. Hans mamma, som trott att han var sjuk, blev glad när han var så morgonpigg och glad.

Hon kunde ju inte veta att det var alla hans äventyr i Trollskogen, som tröttat ut honom den sista tiden. Han berättade den ena tokigheten efter den andra, det var om talande traktorer, stenätande troll, kvarnar som malde träd till vatten och en massa andra fantasifulla saker.

Nu var det fredag, så i morgon fick han sova så länge han ville. Därför lade han den gröna stenen under sin kudde på kvällen, för nu var han pigg på nya äventyr i Trollskogen. Han funderade en stund på allt roligt han haft där, sedan somnade han och stod vid den stora Trollgranen igen. Han kramade om den och sa:

- Trollgran, släpp mej in!

Så blänkte det till några gånger och så satt han helt plötsligt på Busen Bisons motorhuv !

- Hjälp, vad du skräms din lilla knallhatt, jag höll på att tappa luften ur bakdäcken av förvåning. Du kan inte komma och hoppa på andra på det där viset, toker, förmanade han på sitt skojfriska vis. De skrattade båda två åt det hela. Lille Victor som stod bredvid hade med sig Lotis, som satt i förarstolen och fnittrade. Jesse kröp ner i förarstolen han också, ja Busen Bisons alltså. Han tittade på Lotis och undrade vad de skulle göra för roligt.

- Du kanske vill se Snökanonen ? frågade Lotis.

- Snökanon, det är väl inget nytt, sådana finns det hemma i skidbacken. Den kan man göra snö med om det är lite kallt.

- Inte en sån snökanon, den som finns här används för att skjuta upp snön till molnen, annars blir det ingen snö till vintern. Har ni också en sådan där du bor, sa Lotis och log snett med sin lilla trollmun.

Det måste Jesse erkänna, att det hade de inte. Men att det fanns en sådan här i Trollskogen, det tvekade han inte på, inte efter att ha sett det ena knasigare än det andra.

- Den är enormt stor, Snökanonen, fortsatte Lotis. Ett enda snöskott från den skulle räcka till att fylla ett moln med så mycket snö att det skulle bli ett en meter tjockt snötäcke i hela Sagolandet Trollskogen, fast Snögubbarna brukar skjuta upp lite snö undan för undan, så att det kan falla lite snö då och då, det vore ju för trist om det skulle snöa bara en gång på hela vintern, eller hur ?

- Ja då fick ju Lille Victor och jag bara ploga en enda gång varje år, ploga är det bästa vi vet, suckade Busen Bison.

- Just det, vi tycker att det är så roligt att ploga upp alla vägar här, mycket roligare än då vi bodde hos människorna. Där måste vi jobba jämt, aldrig blev vi tvättade och insmorda, det var bara att jobba som en slav, suckade Lille Victor.

- Prata inte om det, stönade Busen Bison, jag blev så less på att alltid bli tvingad till att köra ut all kobajs på åkrarna, jag luktade ju som en gödselstack för jämnan. Men här i Trollskogen så har vi allt fått det bra, vad säger du Lille Victor ?

- Visst, annars hade vi ju hamnat på traktorskroten, hemska tanke.

- Sluta prata så där, bad Jesse. Han tyckte att det var otäckt att höra hur illa människor ibland behandlade andra djur och maskiner.

- Det håller jag med om, vi åker upp till Snögubbarna på Snöfjället i stället. Men du kommer att frysa Jesse, där uppe är det vinter för jämnan. Det var Lotis som sa det.

- Av en ren slump så har jag en vinteroverall, en mössa, ett par vinterstövlar och ett par varma handskar här, en viss pojke lämnade dem här för många år sedan. Titta i min stora verktygslåda Jesse, sa Busen Bison av flinade glatt med sin trasiga grill.

Förvånat klev Jesse av traktorn och öppnade verktygslådan. Där låg det faktiskt en vinteroverall, mössa, stövlar och handskar. Han tog upp dem och prövade allt .Stövlarna passade precis, handskarna och mössan likaså. Så prövade han overallen. Den var blå, ganska urtvättad och sliten. Den kändes konstig, men den var ju gammal. Det sa ju Busen Bison alldeles nyss. Jesse drog ner dragkedjan på den och upptäckte en namnlapp. Inte för att han var så värst bra på att läsa, men det här namnet kunde han allt läsa. Det stod MAGNE på lappen. Han blev så häpen att han inte kom sig för att varken säga , eller göra något.

Busen Bison harklade sig som bara en traktor kan och berättade följande:

- Han lämnade den när han förstod att han kanske inte skulle komma hit mer. Han sa att om det kom en annan pojke hit och ville se Snökanonen och Snögubbarna, då skulle det finnas en omgång varma kläder. Han är omtänksam av sig, vår kompis.

- Ja, det är han. Tänk att han lämnade en overall, mössa, stövlar och handskar..

Jesse provade overallen, den var också precis lagom åt honom. Så gav de sig iväg till Snöfjället, Lotis åkte med Lille Victor och Jesse, han åkte som vanligt med Busen Bison. Färden gick hela tiden uppför. Skogen blev allt glesare och till slut fanns det inte ens en dvärgbjörk. Men det fanns snö, hur mycket som helst som det verkade. De stannade framför en stor grotta som gick in i fjället. Utanför den stod en jättelik kanon. Snökanonen. Lotis ropade på Snögubbarna. Direkt kom en lång rad med livs levande snögubbar ut ur snögrottan.

Jesse, som just höll på att ta på sig overallen, han blev så paff att han ramlade baklänges och blev sittande i snön.

- Hej på er, kul att få besök, det är så sällan vi får träffa några nerifrån Trollskogen, sa en av Snögubbarna.

- Ja vi kan inte lämna Snöfjället, vi smälter ju ner till mjukglass om vi kommer dit ner där det är plusgrader, klagade en annan av Snögubbarna.

- Jag är ledsen att vi inte kommer hit oftare, beklagade Lille Victor och fick medhåll av Lotis och Busen Bison.

- Men nu är vi här och vi har med oss en pojke som heter Jesse, han är förresten kompis med Magne, om ni minns honom, sa Busen Bison och pekade på Jesse som fortfarande satt i snön och bara stirrade.

- Magne, klart att vi minns honom, men vad kul att han har en liten kompis som kommer och hälsar på, du vill väl se hur Snökanonen fungerar, eller hur ?

Jesse klev upp och svarade att det ville han, om det inte var till besvär för dem. Snögubbarna sa då att han hade tur, för just i dag så skulle de provskjuta Snökanonen. Det gjorde de alltid innan det var dags att göra vinter i Trollskogen. För tänk om den inte fungerade då alla väntade på att snön skulle komma. Då kunde ju inte Lotis och hans vänner åka pulka och Lille Victor och Busen Bison hade ingen snö att ploga. Hemska tanke. Men nu skulle de visa hur Snökanonen fungerade. Jesse blev nästan lite rädd när han tittade på den stora kanonen. Precis som om Lotis kunde läsa hans tankar så sa han:

- Var inte rädd Jesse, den är helt ofarlig och den smäller inte ett dugg när den skjuter upp snön, det bara fräser till, som en hökanon ungefär. Jag har varit med själv, så jag vet.

Lugnad av detta så följde Jesse med Snögubbarna till Snökanonen. Genom en stor lucka på sidan av kanonen så skottade de in massor av snö. Sedan stängde de luckan och skruvade av en liten kork ovanpå kanonen. Där droppade de in ett trollmedel som gjorde att när kanonen avfyrades och snöladdningen nådde molnen, då blev det mycket, mycket mer snö. Den här provladdningen skulle de skjuta upp till ett av deras egna moln, som bara snöade här på Snöfjället. Så riktade de in Snökanonen mot molnet och en Snögubbe skrek:

- Avfyra Snökanonen !

Jesse trodde ändå att det skulle smälla, så han höll för öronen. Men precis som Lotis sagt så fräste det bara till. När snön nådde provmolnet så svällde det upp och blev alldeles svart, precis som ett riktigt snömoln skall se ut.

- Hurra, nu blir det snö, skrek Lotis och sprang runt, runt. Nog blev det snö alltid. Det fullkomligt vräkte ner snö över dem. Jesse fällde upp huvan över huvudet och drog på sig vantarna. Busen Bison och Lille Victor blev som förbytta, de körde runt, runt och sjöng julsånger. Snögubbarna dansade de också. Men Jesse, han bara stod där och skakade på huvudet. " Snökanoner och Snögubbar ", vad blir det härnäst ? tänkte han och log.

- Tjohej, visst är det toppenbra med en Snökanon, eller hur din lille kanalje, skrattade Busen Bison och sladdade runt i snödrivorna.

Jesse skulle just till att svara honom då det plötsligt började att blixtra och dåna. Häpet tittade han upp mot himlen och där fick han se något som han inte ens trodde fanns i Sagolandet Trollskogen. Det var ett jättestort piratskepp, helt gjort av is och det sköt hagelskott med sina många iskanoner.

- Fort, ta skydd i Drakgrottan, skrek Snögubbarna och började springa mot en grottöppning i fjällväggen. Jesse hoppade upp i förarstolen på Busen Bison och så satte de alla fart mot grottan. De hade tur allihop. De kom oskadda in i Drakgrottan, ingen hade blivit träffad av hagelskotten från det mystiska piratskeppet. Jesse hoppade ner från traktorn och gick fram till Snögubbarna som vettskrämda stod där och skakade av skräck.

- Vad i alla isglassar är det där för något ? undrade han med darrig röst.

- Det är Ispiraterna från Island. De försöker alltid att hindra oss från att göra vinter här. De vill nämligen inte att några andra än de skall få åka skidor, pulka eller snöskoter, inte få ha snöbollskrig eller ens ploga snö. De vill att Sagolandet Trollskogen aldrig skall få ha en riktig vinter. Nästan varje gång vi skall använda Snökanonen så kommer de och jagar oss med hagelskott och isbjörnar.

- Isbjörnar, blir ni jagade av isbjörnar, det kan ju vara farligt, tänk om det kommer en isbjörn och äter upp mig, snyftade Jesse med gråten i halsen. Nu ville han vakna hemma i sin säng och titta på tv med mamma och Janita. Det här var ju läskigt!

- Lugn Jesse, det kommer inga isbjörnar och äter upp dig. Allt som händer här är ju bara på låtsas, det är ju Sagolandet Trollskogen och vi är alla vänner här, men för att det skall bli roligare så leker vi sådana här lekar, tröstade Lotis Jesse.

- Just det, vi leker bara, sa en av Snögubbarna medlidande. Ispiraterna är snälla de med, på julafton brukar vi åka med dem till jultomten uppe vid Nordpolen.

- Där finns det massor av snö att ploga, tänk om du kunde följa med dit på julafton, då skulle nog jultomten bli glad, eller vad tror du Jesse?, log Busen Bison och puffade på Jesse med ena framhjulet.

Jesse slutade att gråta och skrattade. Det var ju bara på lek. Men han hade glömt bort det när Ispiraterna kom. Han visste ju att om han ville vakna så gjorde han det, bara han önskade det riktigt ordentligt. Det var just det han gjorde nu, vaknade, för han var så kissnödig att han halvsovandes gick in på toa och kissade. Sedan gick han och lade sig bredvid mamma, för han tyckte fortfarande att Ispiraterna och deras isbjörnar var läskiga. Just när han skulle somna så mumlade hans mamma:

- Dina fötter är lika kalla som en isbjörns.

Leende somnade Jesse.