Min Historia

Jaha, min historia? Hjördis historia... Jag antar att för individer av en helt annan karaktär än min storslagna sort, kan den tyckas påminna om en solskenshistoria. Jag är dock av en annan mening. Allt är av mig helt och fullt genialt planerat. Får jag påminna att min individ är av släktet felidae. Ni kanske kommer att tycka, att för att vara en sådan genial plan är den en smula omständig. Men låt mig då än en gång betona; jag är av släktet felidae. Det är nu en gång så med er människor, att det krävs en snyfthistoria för att få er att reagera. Det krävs att det är synd om någon, för att ni ska handla. Allt det där begriper jag. Jag är av släktet felidae.

Historien börjar...
Det var i juli 1995 som en kufisk varelse står och stirrar på mig då jag sitter och vilar i buskarna. Det var en hona av er sort: färgat svart hår, mörka kläder, hög gäll röst. Ja, ytterliggare en människa som helt plötsligt börjar tala till en som om man vore förståndshandikappad. "Ja men nussan, vad du va tussi´, lilla vän..." Otroligt osmakligt, måste jag säga. Om ni hade förstånd till att förstå vad vi säger till er då vi stryker runt era fötter, kommer ni att rodna av förlägenhet, då ni inser på vilket "vuxet sätt" vi tilltalar er. Om ni till äventyrs försöker intala er att ett vokabulär av sorten "lilla matte" ens är i vår tankevärld, måste jag be er ta läkarvård. Tror ni i er vildaste fantasi att ödmjukhet får livskraftiga exemplar som jag själv att överleva ute i det fria. I den riktiga världen. "Snälla sorken, du kan väl komma hit så att jag får käka upp dig." Eller: "Måns (katten i reviret íntill), du kan väl lämna min tomt. Det blir så otrevligt om du ska gå omkring och kissa i mina rabatter."
Gud så enfaldigt.
Det krävs en handfast tass, och ett jävlaranamma som heter duga. Dessvärre, måste jag nog tillstå, kan min kropp på två och ett halvt kilogram inte uppbringa mycket av den kvalitén. Det var just därför jag satt där i buskarna och fundrade över mitt öde då detta mänskliga väsen visade sig med sina verbala vomeringar. Jag måste erkänna att en viss känsla av hunger gjorde sig till känna innanför min vackra päls, och varelsen framför mig föreföll vara ett lämpligt offer att parasitera på. Jag anser att föreställningen borde ha oscarnominerats. Åtminstone vad gäller bästa kvinnliga skådespelare och bästa regi, för mitt totala engagemang gjorde en sådan total succé, att människan i svart inte kunde slita sina ögon från mig. Hon sjönk ner på knä och blev alldeles tårögd då hon synade min (till synes, märk väl) taniga kropp. Jag strök henne efter benen, spann som ett lejon och avrundade scenariet med att krypa upp i hennes varma (faktiskt) knä. Hon föll till föga, naturligtvis. Vem kan motstå en liten raggig, darrande, hungrig busksittande grå krake som visar en sådan - vad ska vi säga - tillit. Tja, hon gjorde det i alla fall inte.

Dagarna går...
Den Svarta Människan gav mig föda ett par dagar. Vad som dock till en början förbryllade mig var att hon visade sig tillräckligt motståndskraftig att inte ta mig in till sitt bo, utan lät mig sitta ute på deras veranda. En nattlig expedition utefter deras fönsterbleck, förklarade dock att inne i lokalen huserade två små insektsliknande kreatur som dessvärre måste härledas till en evolutionär motsägelse av grad. Hundar. Bara tanken på djuren får mig att skuta rygg. Synen gjorde mig så akut illamående att jag var tvungen att ta mig tillbaka till min plats på verandan.
Jag skulle dessvärre dock tvingades tillbringa en ansenlig daglig tidsrymd hos den Svarta Kvinnans granne och deras missfoster till hund (det dräller av ohyran i de här kvarteren), då hon själv var ute på sin jakt. Ja, jakt och jakt. Hon tog sig tydligen, precis som nästan alla andra av ert släkte, har jag uppmärksammat, till en plats långt bortom mina domäner för att sitta och lyfta papper och prata i någon illaluktande plastbit. Det förbryllade mig, men denna besynnerliga jaktmetod belönade henne alltid i en ansenlig volym byte. Hon åt konstant, detta Svarta Monster, så den måsta ha varit lyckosam.

Min husse (!)
Efter någon traumatisk dag hos den Svarta Människans granne och dess vidriga hund, som jag tvingades visa kamratskap till för att få dagarna uthärdliga, anländer en minst sagt blek typ. Han sa inte så mycket, tack och lov, men han visade den största av oförskämdheter och petade ner mig i en brun knastrig bastkorg. Jag försökte protestera, men min ringa kroppshydda gjorde sig ännu en gång påmind på ett för mig negativt sätt. Karusellen slutade med att jag placerades i en varm och oljestinkande rullande plåtsak som förde ett sådant oväsen att alla mina sinnen sattes på ett nästan okattligt prov. Spektaklet fortsatte med att jag började yla av förskräckelse ackompanjerad av vidunderliga illamåendekänslor. Hela världen for förbi och mitt i vanliga fall så goda geometriska sinnelag sattes helt ur funktion. Jag måste erkänna; jag begrep ingenting om vad som hände. Jag rörde inte en fena, men ändå kom buskar och träd farande genom atmosfären på ett sådant sätt att jag var övertygad om att jag inte skulle överleva cirkusen. Situationens totala kaotiska upplägg förbättrades inte av att jag var tvungen att lyssna till typens vämjeliga kommentarer angående min förmodade ynkliga kondition; hans slippriga utstötningar, som förmodligen enligt honom själv skulle få mig lugn. Vämjeligt.

Nå, jag skulle trots allt överleva...
Min äventyrliga rendezvouz skulle visa sig ha ännu en mänsklighetens boning som mål. Hjördis anlände Hövdingavägen.

Hjördis, drottningen av Bomhus...