Orättvisan

Den failikurdiska krisen och kränkningarna av deras rättigheter:
Att failikurderna är både kurder och shiter är orsaken till att de förtrycks och till krisens uppkomst (separatistisk, nationalistisk konflikt). Detta förtryck tar sin form i irakiska regler om nationalitetsintyg och olika grader av medborgarskap. Irakiska medborgarskapsintyg eller nationalitetsintyg (på arabiska: shahadat al-jensiya)
Det här problemet går tillbaks till slutet av den ottomanska regimen i Irak då folket tvingades gå in i den ottomanska armén där de fick lida av hårt arbete och till och med kunde skickas till norra Afrika, Georgien (Qaf´kaz) eller närliggande delar av Europa. Det var skälet till att de flesta failikurderna föredrog att få iranskt medborgarskap och på så sätt slippa gå in i den ottomanska armén; den var ökänd för sin hårda disciplin och de svåra umbäranden soldaterna utsattes för.
Irakierna blev erbjudna att välja en av två nationalitetstillhörigheter: den ottomanska eller den iranska, men att få tillhöra någon av dessa nationaliteter gjorde inte att deras irakiska identitet försvann. Detta betyder att de som har iransk nationalitetsbeteckning skulle förvisas till Iran och de som har Ottomanska till Turkiet där majoriteten av det irakiska folket finns. Det är välkänt, speciellt av irakiska myndigheter, att de som utvisats är födda och uppvuxna i Irak. Det är uppseendeväckande att de flesta som blivit utvisade aldrig har besökt Iran tidigare.
Då britterna ockuperade Irak och försökte skilja mellan shiter och sunniter, instiftade de några lagar och regler för hur man skulle kunna få en irakisk nationalitetsbeteckning, särskilt för de som lydde under ottomanerna och iranierna. Det är värt att nämna att många sunniter valde den ottomanska nationaliteten medan många shiter valde den iranska nationaliteten för att, de senare för att enligt ovan, slippa göra värnplikt i den ottomanska armén.
Här bör vi också nämna att området som failikurderna bodde på var scen för konflikten mellan ottomanerna och iranierna vilket förstörde Irans stabilitet och, som följd härav, även stabiliteten för kurderna. Detta hindrade kurderna från att ansluta sig till någondera sidan vilket medfört att många av de som bor i Irak saknar nationalitetsbeteckning helt. De måste bevisa sig behöriga för att få det irakiska nationalitetsintyget vilket är viktigt för att kunna få arbeta vid olika myndigheter.
Vi vill påminna er om att araber (icke-irakier förutom palestinier) har rättighet att få irakiskt medborgarskap, detta enligt ett omarbetat dekret efter en order från Saddam Hussein själv, 1997.

Failikurdernas status under monarkin :
Failikurdernas lidande i Irak började när Faisal I blev kung av Irak 1924. Då stiftades den första lagen om irakisk nationalitetstillhörighet. Den här lagen har orsakat lidande för våra farföräldrar såväl som för oss själva.
Lagen utfärdades och tillämpades utan minsta hänsyn. Failikurderna registrerades som lydande under den iranska staten. Nämnvärt är att det finns en artikel i lagen om människors status och nationalitet, vilken publicerades i den irakiska officiella tidningen al Waqe al-Iraqiyah, som säger att den som är född i Irak och är över 18 år och har gjort militärtjänst (gäller alltså endast män) har rätt att få irakisk nationalitetsbeteckning.
Sedan dess har den irakiska regeringen delat upp irakier i tre olika klasser.
1. De ursprungliga irakierna (turkar som var bosatta i Irak och de som hade ottomanskt medborgarskap)
2. Andra klassen Irakier (de med iransk eller indisk backgrund)
3. Tredje klassen Irakier (annan backgrund)
Alla irakier måste ha officiella dokument som utfärdats 1924, 1947, 1959 och 1965. Det betyder att den som ansöker om irakiskt medborgarskap måste vara släkt med (syskon eller barn till) någon av de som hade fått dokument utfärdat under något av åren ovan. Shiter i allmänhet och failikurder i synnerhet utsätts för nogsamma undersökningar när de ansöker om de här intygen. Inrikesdepartmentet uppfattning är att alla med titeln Faili skall betraktas som icke önskvärda personer och främlingar, medan myndigheterna med ansvar för befolkningen i västra Irak bara tar hänsyn till efternamn, stamtillhörighet och födelseort för att bevilja irakisk nationalitetsbeteckning.
En annan viktig sak att beakta är att de som är första klassens irakier får arbeta inom militären, underrättelsetjänsten, flygvapnet och på andra viktiga och känsliga positioner under förutsättning att de officiellt accepterats av regimen; andra och tredje klassens irakier kan det inte.
För skrev man ens beteckning på intyget markerat med röd text,på 80-talet ändrade man detta och skrev istället koder som bara förstås av ämbetsmän i inrikes- och utrikesdepartementet samt i underrättelsetjänsten.
Alla irakier måste ha en personbevis undertecknat av berörda myndigheter och dessutom några andra intyg som till exempel nationalitetsintyg från 1947 och 1957, det personliga ID-kortet från 1965 eller senare datum, intyget om irakiska nationalitetstillhörighet och militärtjänstgöring samt passet. Det finns många andra viktiga dokument som student-ID-kort etc.
Det underliga är att failikurderna brukar ha alla de omnämnda dokumenten, men detta hindrade inte Saddam Husseins regering att kränka deras rättigheter och utvisa dem från Irak.
1963 stiftades medborgarskapslag nummer 43. I artikel nummer 7 står att läsa: Inrikesministern har rätt att bevilja irakisk nationalitetsbeteckning till personer födda i Irak av en utländsk far under följande villkor:
a. Han måste vara född och bo i Irak.
b. Han måste ansöka om irakisk nationalitetsbeteckning under året han blir myndig.
Den här lagen har aldrig tillämpats så som den är skriven. Tvärtom berövade regeringen failikurderna rätten att få irakiskt medborgarskap. Det var vad som egentligen hände ett år efter att lagen utfärdats.
Sedan Saddam Hussein tog makten har han stiftat många orättvisa lagar som anklagat failikurderna för att vara av utländskt ursprung och inte riktiga irakier. Exempel på sådana är dekret 150, 474 och 610 samt den djupt orättvisa nummer 666 som utgavs 7 maj 1980 och som förnekar failikurderna deras irakiska identitet. Det finns så många order som följer i samma orättvisa spår, till exempel dekret nummer 180, utgivet 2 mars 1980, som inskränker rätten irakisk nationalitetsbeteckning till de failikurder som bott i Irak sedan 14 juli 1958 så att de kan utvisas. Efter några veckor kallade myndigheterna alla handlare och affärsmän till möte i Bagdads handelskammare och begärde att de skulle ta med sina dokument. Sedan samlade man alla failikurder och andra shiter och tvingade dem till den iranska gränsen. Sedan dess, den första veckan i april 1980, har regeringen har gjort sitt bästa för att påskynda utvisningen av failikurder.
Referenser och bibliografi
Den egyptiska författarinnan Doriya Awni har diskuterat problemet med deportationen i sin bok Arabs and Kurds Conflict and Agreement (Al-Helals förlag 1993, sid. 89). Den egyptiske författaren Saad El-Din Ibrahim berör även han ämnet i sin bok Relgions, Doctrines, Nationalities and Minorities in the Arab World (förlaget Ibn Khaldoun Center, Kairo Egypten 1994). Han beskriver failikurderna och problemet med utvisningar som den irakiska regeringen utfört i mars 1970. Dr. Abdel Rahman Qasemlo hänvisar också till detta ämne i sin bok Kurdistan and Kurds (tryckt i Beirut, Libanon sid. 227).

Failikurdernas dagliga lidande
Den tragedi failikurderna fått uppleva under Saddam Husseins regeringstid är för svår för att uttryckas i ord. De första tecknen på kränkning av failikurdernas rättigheter syntes så tidigt som på 70-talet då regeringen arresterade hundratals failimän och -ungdomar på grund av att de stödde kurderna i Irak. De utsattes för värsta tänkbara fysiska och psykologiska tortyrmetoder. Regeringen förbjöd också alla sociala aktiviteter för failikurderna: man stängde deras skolor och idrottsklubbar i Bagdad, och konfiskerade deras egendom. Detta sammanföll med väpnade aktioner som resulterade i utvisning av mer än 70 tusen failikurder till iranska gränstrakter. Under våren 1980 forsatte aktionen och 150 tusen failikurder mellan 18 och 40 år utvisades. Av dem sitter 8-10 tusen fortfarande i irakiska fängelser. Internationella människorättsorganisationer kallades in för att undersöka och stoppa detta men förgäves. De irakiska myndigheterna anklagade inte fångarna för någonting och den irakiska regeringen har förnekat deras existens upprepade gånger. Regeringen inte bara utvisade failikurderna - man konfiskerade också deras egendom och drog in deras identitetshandlingar så att de gjorde det svårt för failikurderna att bevisa sin irakiska nationalitetstillhörighet. Det var emellertid några få failikurder som lyckades gömma sina handlingar.
Vilket eländigt öde dessa människor lider! Den orättvisa förvisningen tvingade dem till en osäker framtid efter att ha varit så rika i forna dar. De som bor utanför Irak får lida av främlingsskap och oförmåga att någonsin smälta samman med den främmande kulturen, samt bristen på kapital för att kunna starta ett nytt liv. Och de som bor kvar i Irak får leva kuvade - ett öde värre än deportation. De lider dagligen i rädsla och skräck då de gång på gång kallas till polisstationer för att bli utsatta för undersökningar och korsförhör, och bestraffas om de inte infinner sig i tid. Dessutom tillkommer den omänskliga behandling de får utstå i kontakt med myndigheterna.

Failikurder och deportationen :
Sedan 1936, under Taha Yassin Al-Hashimys regering, utsattes failikurderna för flera deportationer. Detta fortsatte sedan 1964 under Abdel Salam Arefs regering. Under den här perioden utvisade myndigheterna folket i städerna nära gränsen till Iran. Perioden 1969 till 1972 firade det irakiska folket undertecknandet av ett avtal från 11 mars 1970 där fred slöts med kurderna och de beviljades autonomitet, men samtidigt startades en aktion av Ahmed Hassan Al-Bakers regering som resulterade i att mer än 70 tusen Faili Kurder utvisades till Iran.
Och under perioden 1980 till 1992, då Saddam Hussein, hade makten i Irak, fortsatte man med utvisningarna i stor skala, utan någon hänsyns till överenskommelsen om de mänskliga rättigheterna (The International Declartion for Human Rights) från 1948. De gamla lagarna upphävdes. När Saddam Hussein al Takriti gav order till sina barbariska myndigheter att starta en fruktansvärd aktion mot 300 tusen Irakier - de flesta failikurder som älskade sin irakiska identitet - konfiskerade man också deras egendom och kapital samt drog in deras identitetshandlingar. Dessa failikurder sändes till en plats där de utsattes för andra omänskliga behandlingar och många kvinnor blev sexuellt trakasserade och våldtagna av män från iranska oppositionella sekter som Saddam Hussein stödde. Det finns mycket bevis för sådana kränkningar som styrker vittnesmålen från offren själva.

Kurderna och livet i Iran :
När kurderna kom till Iran erbjöds de att bo i väldigt primitiva läger. Så snart någon iransk medborgare sedan erbjuder sig att ta ansvar för dem, och ge dem bostad, arbete och möjlighet till läkarvård, kan de lämna lägret. Kurderna å sin sida är tvungna att acceptera de erbjudanden man ger dem och lämna lägret. När en utvisad person lämnar lägret får han en identitetshandling som kallas KART SABZ på persiska, vilket betyder det gröna kortet. På kortet står en mening som säger att det är förbjudet för kort havaren att köpa eller sälja mark eller transportmedel ibland är kortet endast använt för att identifera personen.
Den utvisade kan inte få något officiellt äktenskapsbevis om han skulle gifta sig med Iransk medborgare. Hon eller han får inte heller något arbetstillstånd eller någon officiell utbildning och kan inte söka till iranska universitet. Han eller hon måste också begära tillstånd av lokala myndigheter för att få resa mellan visa städer, och på grund av allt detta väljer många failikurder att lämna Iran. För att få det måste de ha ett tillfälligt utresetillstånd som utfärdas av det iranska inrikesdepartementet. I tillståndet skriver iranska officerare persons namn och nationalitet samt meningen avresa utan återresa. Perioden för tillståndets giltighet är bara 48 eller 72 timmar.

Failikurder och deras liv i asylländer :
Det är välkänt att alla arabiska länder, förutom Syrien, har en negativ inställning till failikurder. De har aldrig tillåtit failikurderna att bo i deras länder eller ens resa igenom dem för att nå Västeuropéiska länder. Problemet med att bevisa failikurdernas nationalitet tillkommer och orsaken är de olika ländernas myndigheters ovilja att bevilja dem medborgarskap. Failikurdernas organisationer har förgäves vädjat till dessa länder att lösa problemet.

Faili Kurdernas samhälle i världen:
Failikurder är utspridda över världen liksom det irakiska folket. Detta är de platser där de flesta av kurderna bor men vissa bor i andra städer och länder.

IRAN Teheran, Ilam, Kermanshah och andra städer
SYRIEN
SVERIGE Stockholm, Göteborg, Malmö och andra städer
FINLAND Helsengfors
DANMARK Köpenhamn
NORGE Oslo, Bergen
UK London, Manchester
TYSKLAND Berlin, Frankfurt, Hamburg, Köln, München
ÖSTERIKE Wien
KANADA Toronto, Ottawa, Montreal
SCHWEIZ
FRANKRIKE
AUSTRALIEN
ARGENTINA
USA
RYSSLAND Moskva

Saddams regering och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna
Saddam Hussein har brutit mot de mänskliga rättighetslagarna många gånger och gör det fortfarande. Speciellt har han brutit mot paragraferna 1, 2, 3, 5, 7, 9, 15:I, 15:II, 18 och 21:I i the International Declaration for Human Rights från 1948.
Vår organisation ber det internationella samhället att kämpa för de mänskliga rättigheterna och störta Saddam Hussein och hans regering. Vi ber er hjälpa oss att kunna leva fridfullt i Irak och andra länder.
Vi behöver lagligt berättigade och verkningsfulla lösningar på våra problem.