Reserapport #9 från Expedition Patagonien på häst och per fot

av Mikael och Titti Strandberg

Klicka på kartan för att se en förstoringEa. La Madrugada 1997-09-24

Titti: "När man levt så intimt tillsammans som vi gjort med våra djur under närmare ett års tid så får man en mycket djup relation. Vi har upplevt samma känslor med vår hund Sigge och våra hästar som man gör med medlemmarna i sin familj, nämligen kärlek, värme, omsorg och ömhet. Följdaktligen upplevde vi en stor smärta när vi häromveckan, äntligen efter tre veckors sökande, fann en plats att lämna våra hästar Peludo och Cariño. Under de tre veckorna fick vi ett flertal erbjudanden från hugade köpare och vi besökte ett antal för att se vad de hade att erbjuda, och om det var platser goda nog åt vara älsklingar. Flertalet intresserade köpare var herrar med mycket pengar och fina jobb såsom advokat, bankir eller storföretagsägare. Men ingen av dessa herrars platser motsvarade vara förväntningar. Till de välbeställdas förvåning som trott på pengars makt. Vårt beslut framkom främst till följd av att de saknade de omständigheter vi önskade våra hästar skulle få. Såsom stimulans och ömhet. Endera var det en plats överfull med andra hästar, stackare som stod uppbundna i ett litet bås i ett överrationellt stall (typ det vi har i Sverige), eller ett alldeles för litet område för våra hästar att röra sig på och helt i avsaknad av bete."

Mikael: "Vad vi sökte, var en bondgård med stora åkrar fyllda av gräs och stora utrymmen där de kunde röra sig fritt. Inte lätt att hitta i ett stäppens Patagonien. Vi åkte massor av mil i bil och buss i sökan på det rätta stallet och till sist fann vi vår drömgård blott ett par-tre mil bortom Trelew y Chubutdalen. I den pittoreska byn Gaiman, präglad av walesisk kultur. I dess periferi fann vi en hästkarl. En äldre bonde som levde ensam och som längtade efter en hustru som dog två decennier bakåt i tiden. Här fanns sju stora åkrar, höns och en ko, men ingen annan hast. Här fanns massor av fint bete. Här lämnade vi kvar våra hästar. Vi ville inte ha ett öre för våra hästar, ty för oss var inte pengarna det viktigaste. Utan människan som skulle leva med Peludo och Cariño."

Titti: "Hästar är mycket kloka djur. Peludo säkerligen en av de allra intelligentaste. Han visste vad som var på gång när vi efter tre mils vandring från Trelew nådde fram till Gaiman. Hela dagen var han efter oss som en skugga och jag glömmer aldrig när vi satte oss i bilen och åkte därifran. Vi grät bagge och just som vi skulle svänga bort från åkern där hästarna betade för fullt, så reste Peludo upp huvudet och noggrant följde oss med ögonen. Det par som gav oss skjuts var mycket förvånade över Peludos beteende och reaktion. De hade smilat en aning när vi berättat om Peludos intelligens. Nu förstod de."

Mikael: "Men det är inte bara Peludo av våra reskamrater som visat stor intelligens. Vår hund Sigge likaså. Sigge gick inte den sista sträckan med oss till följd av att han dagarna innan blivit sparkad av Peludo, fått läppen spräckt och brutit en tå. Sigge var mycket fundersam när vi återvände utan hästarna. Tidigt en morgon, ett par dagar senare, försvann Sigge så för första gangen under vår tid tillsammans. Vi var oroliga att någon stulit honom, men det verkade en aning otänkbart med tanke på att Sigge skulle ha gjort motstånd. Ett bråk vi skulle ha hört. En mycket orolig dag följde och när det började mörkna till där utanför, en tolv timmar senare när vi börjat förlora hoppet, återvände en utmattad, lortig och glad Sigge. Jag började omedelbart kalkylera i timmar dividerat med Sigges styrka och kondition, och kom fram till att han spårat hästarna till Gaiman. Och återvänt. Sex mil på en dag är ingenting för Sigge. Inte ens med en bruten tå."

Titti: "Vi lämnade så Peludo, Carino, Trelew och Chubut och flög ned till världens sydligaste stad --Ushuaia -- i närheten av Kap Horn. Tillsammans med Sigge, förståss. Här hade vi tänkt avsluta expeditionen med att vandra ut till världens ände, men förutom att vi från flygplansfönstret såg en av vår jords skönaste platser -- en pittoresk stad inklämd bland alpina berg och dalar -- så möttes vi av minst en halv meter snö. Vi stannade i Ushuaia i två veckor i hopp om att vädret skulle bli bättre, men det blev det aldrig. Tvärtom. Så vi förstod att Expedition Patagonien till hast och fot avslutades iom att vi lämnade hästarna i Gaiman. För mig kändes det helt rätt."

Mikael: "Inte så för mig, men så är nu verkligheten. Ja, att den fysiska färden är över. Men ännu är inte Expeditionen avslutad. Ännu återstår det allra svåraste motstånd varje expedition står infor, nämligen hur man skall manövrera sig fram genom det nät av byråkrati som lamslår varje civiliserat samhälle. Vi vill ta hem Sigge till Sverige. Han tillhör vår familj, men det är inte lätt. Först lär vi passera alla byråkratiska hinder här i Argentina -- vilket innebär hur vi skall få med oss Sigge till Buenos Aires. Så lär vi få det svenska jordbruksverkets tillstånd att föra in Sigge i Sverige. Det svåraste återstår. Men låt mig avsluta med något positivt. Vi är med i massmedia här en hel del och en av frågorna vi brukar få är vad vi äter for mat längs vägen. Då berättar jag alltid en episod från den iskalla färden över Pampa Salamanca. Som vanligt var det en iskall afton när vi slog upp lägret. Det började bli mörkt ute och det var Tittis uppgift att hämta vatten till maten. Vatten hade vi sett i en pöl längs vägen, så Titti återvände dit, fixade vattnet och kom så tillbaka till tältet, där jag dragit igång köket. Dagen till ära gjorde jag en Knorr-soppa vars titel angav att vi skulle få ärtsoppa med skinkbitar. Jojo, det dar med skinkbitar log jag åt... Det där vet man ju hur det är, det står så, men enda skinka som finns i den är en ytterst svag smak Men inga bitar. Döm av vår förvåning sa innehöll soppan rejäla tuggbara bitar och i stor mängd. "Knorr har gått framåt!" tänkte jag glatt. När vi så var klara med den utmärkta middagen, mätta och belåtna, så var det dags att diska. Jag tände ficklampan och lyste ned i soppkastrullen, ännu lite fylld med god soppa och sag till min stora häpnad att det vi trott var skinkbitar, i själva verket var ... fårskit!

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsmannarätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Denna rapport är inskriven av Ulrika Lindh, Utsidan (www.utsidan.se) efter ett brev från Mikael och Titti.