Reserapport #8 från Expedition Patagonien på häst och per fot

av Mikael och Titti Strandberg

Klicka på kartan för att se en förstoringTrelew, Patagonien, Argentina 1997-08-21

Titti: "Vinterkylan är fruktansvärd här i Patagonien. Flera nätter har jag upplevt en närmast förlamande panik och känt att jag orkar inte frysa mer. Det har känts som om jag varit nära att frysa till döds, och nått gränsen för att bara ge efter för kylan. Men långt där inne i mig har det funnits en vilja att överleva. Och en förhoppning att vi snart skulle närma oss människor med varmare hus än våra tält."

Mikael: "Jag har heller inte frusit så mycket i mitt liv som den här sista tiden, i synnerhet vår sista månad på den ökända iskalla och vindpinade högplatån Pampa Salamanca. En femtio mil lång sträcka där jag, trots full klädsel i sovsäcken, skakat av köld flera nätter. Men det har varit värre för Titti till följd av hennes nästan fettfria långa kropp. Lyckligtvis är jag kort med benägenhet till fetma. Det underlättar mycket. Men det är inte bara under nätterna som vi frusit. Dagarna har varit rejält besvärliga och dominerats av en iskall västvind som i kombination med den iskalla marken sugit all energi ur oss. Temperaturerna den sista månaden har varierat mellan -7 till -25 grader och kallast har det varit på morgnarna. Det har varit en kamp för att ta sig ut ur sovsäcken, dra på sig fuktiga, ibland nästan frusna kläder och så ta sig ut och möta den iskalla hemska vinden som gör att man bara skakar av kyla. Nu ska hästarna ha mat, ett tält stelt av is och frost tas ned, vatten hämtas i en vak vi gjort kvällen innan i en lortpöl längs vägen för att göra gröt och få diskvatten och så skall allt packas ihop exakt för att lastas upp på hästarna inför avfärd. Det här tar ett par - tre timmar varje dag."

Titti: "Det är först när vi börjar gå som vi börjar få kontakt med händer och fötter som den förlamande kylan släpper en aning, men trots att solen för det mesta varit framme och vi sluppit snön, så visst fryser man hela dagarna också. Nästan all energi går åt till att hålla den värsta, farligaste kylan på avstånd och därför Har det inte alltid varit lätt att hålla sams den senaste tiden. Det finns inte kraft över utan man lever liksom på den yttersta gränsen hela tiden. Utmattningens gräns. Man lever nästan som i ett evigt tillstånd av trötthet, inte bara vi utan även hästarna och, i viss mån, Sigge har visat att nu börjar de få nog. Värst har Cariño drabbats. Han har av och till matvägrat. Ett tydligt tecken på att nu vill han inte vara med mera. Han tycker det är för tufft och arbetsamt. Även Peludo har visat utmattningstecken, såsom ett vresigt humör någon gång då och då, men annars gillar han vandrarlivet. Han drar iväg i ett högt tempo varje morgon, är nyfiken på allt och han är en riktig upptäcktsresande som charmar varje människa som vi stöter på. På samma sätt som Sigge."

Mikael: "Sigge i likhet med Peludo och Cariño är ju skapade för ett hårt klimat och vana ett sådant. Samtliga tre är mycket håriga och har ett gott hull, i synnerhet Sigge och Peludo. Det är också de två som bäst trivs med det här ibland mycket tuffa och farliga upptäcktsresande livet. Allra främst Sigge som aldrig tycks tröttna och varje morgon vi skall iväg är han överlycklig och rusar fram och tillbaka som en tromb och skuttar över grästuvorna som en guanaco. Sigge avskyr egentligen bara två saker, att gå i band och att vila. Men även han har vid varje vilotillfälle somnat in i en lång djup sömn. Många dagar är det Peludo och Sigges levnadsglädje som fört expeditionen framåt.

Den sista veckan gick jag in i väggen och njöt inte en sekund förrän vi nådde fram till Trelew och slutet av Pampa Salamanca. Jag har besvär med ömma,. Ja, mycket ömma fötter och en störd svanskota sedan ridandet, och, ja, den sista veckan upplevde jag den obligatoriska meningslösa känslan som drabbar mig varje veresa. En kort, arbetsam tid, när jag har ytterst svårt att finna motivation för att förstå det jag håller på med. Denna gång, varför jag egentligen skall utsätta mig, två hästar, Sigge och min hustru för 25-gradig kyla, en bitter vind, bottenfrusna pölar, en trädlös stäpp dominerad av vassa buskar och gräs och en färdväg dominerad av gägga och sten, månad ut och månad in och på köpet gå sönder kroppen. Det är just dessa perioder av varje resa som är livsfarliga och när man gör livshotande misstag."

Titti: "Mikael brukar för det mesta påstå att det är jag som gjort något fel när något oförutsett och mindre trevligt inträffar, men det ar han som korkat nog band hästarna för nära tältet en natt. Ett misstag som kunde ha avslutat resan på det mest tragiska av sätt. Vad som hände var att Cariño trasslade in sig i repet han satt fastspänd i. Det gjorde att han fick panik, hoppade på tältet, missade oss med millimeter, jagade upp Sigge, fick mer panik och rusade iväg i hög fart och slet sönder tältet. Jag vaknade upp av att jag hade tältduken tryckt mot mitt ansikte och att jag såg en stor hästmage och ben passera ovan mig. Min första tanke var – "Nu blir jag invalid." Två tältbågar gick av och de vassa delarna skar sönder tältduken. Vi har provisoriskt fixat till tältet nu genom att sy och tejpa det värsta, men jag känner oro för vad som skall hända om vädret blir värre."

Mikael: "Och det kan det nog bli. Nu när vi nått fram till den relativt frodiga Chubut-dalen och staden Trelew, så har vi så nått vårt förutplanerade slutmål för hästarna. Här kommer vi nu att söka den allra bästa platsen för Cariño och Peludo att gå i pension. Vi kommer varken att spara tid eller pengar i sökan på det paradiset. Det finns här det känner vi, men ack vad svårt det kommer att bli den dag vi lär skiljas från våra hästar. Vi har ju levt ihop under 24 timmar per dygn under de mest krävande av förhållanden och vi har till följd därav en unik relation. Det är riktig kärlek. Det lovar jag. När denna sökan är över, så återvänder Sigge, hustrun och jag drygt 200 mil söderut till Eldslandet för att avsluta expeditionen genom att vandra ut till världens ände. Där är ju vintern typiskt svensk. Mycket snö och kyla. Men jag vill påstå att vi börjar bli härdade nu och klarar bra av att frysa hela tiden."

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsmannarätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Denna rapport är inskriven av Ulrika Lindh, Utsidan (www.utsidan.se) efter ett brev från Mikael och Titti.