Reserapport #7 från Expedition Patagonien på häst och per fot

av Mikael och Titti Strandberg

Klicka på kartan för att se en förstoringComodoro Rivadavia, Patagonien, Argentina 1997-07-11

Mikael: "Under mina år som resenär världen över har alltid den åttonde månaden av respektive resa varit den tuffaste. Den tid av resan när man både mentalt och fysiskt går in i den sk väggen. Helt plötsligt blir kroppen sjukligt trött och motivationen att begripa vad man håller på med minimal. Det är under denna månad av mina forna färder jag drabbats av allsköns tropiska sjukdomar och de mest deprimerande funderingarna angående meningen med allt det här ingen egentligen förstår. Denna resas åttonde månad är inget undantag. Hustrun blir liggande i influensa i två veckor och bägge har vi av och till haft svårt att motivera oss för att vandra fram dag ut och dag in genom lera, regn, frost, kalla vindar och en mycket steril ganska monoton patagonsk stäpp, nästan helt utan tecken på liv, och nätter där vi för det mesta fryser i vårt tält och en tillvaro som helt domineras av hårt arbete."

Titti: "Varje dag börjar med väckarklockans monotona signat att klockan är åtta och att det återigen är dags att möta vardagen. Det är fortfarande mörkt ute och i regel har natten varit så pass kall att det krävs allra största mod och kraft att ta sig ur sovsäcken och dra på sig den råa, kalla kläderna. När denna pärs är ur dagen så går en av oss ut ur tältet, letar tag på hästarna som ibland finns någon kilometer bort, ser till att de får hö, kraftfoder och vatten . Sedan på med packsadeln på en av hästarna. Under samma tid plockar den andre av oss ned tältet, drar igång köket för en varm frukostgröt och börjar packa ned utrustningen i två stora säckar som en av hästarna bär. Den andre går helt fri, för att följande dag vara bärhäst. Vi alternerar dag för bärhästarna för att de så lite som möjligt skall lida av den tunga packningen. När så frukosten och disken, i regel i iskallt vatten i någon vattenpöl vid vägens sida, så är det dags för det omständliga arbetet att packa utrustningen exakt vikt och exakt rätt på bärhästen för att denne inte skall få några bärsår."

Mikael: "Det tar tre, tre och en halv timme varje dag att få ordning på allt och svårast är att balansera packningen rätt på bärhästen. Det lär vara exakt samma vikt i säckarna, väl klart så täcks packningen av en presenning och dras åt med ett lasso. Bärhästen bär en 35-40 kg. Vi bär också varsin ryggsäck med en 15-25 kg per säck. När allt är klart för avfärd, vet vi att vi för det mesta lär stressa iväg i hög fart, ty den patagonska vintern erbjuder blott 8 timmar ljus, och eftersom vi sällan kommer iväg före halv tolv, så har vi blitt 5 1/2 timmes dagsljus att ta sig till nästa nattläger. För det mesta ute i det fria där vi vet det finns vatten. I regel en 25 km. Emellertid har vi tur i oturen haft 2 veckors hällregn, så vatten finns det gott om. Denna verklighet innebär att vi lär gå hårt i 5 km/timmen för att vi inte skall tvingas slå läger i nattmörkret. Vilket vi oftast tyvärr tvingas göra…"

Titti: "Med hjälp av ficklamporna börjar så det eviga uppsättandet av lägret. Först skall hästarna ryktas, ses över och så, sedan skall vi finna en säker plats för dem. Dvs endera en hage som inte är alltför stor eller så en plats där vi binder fast dem på ett tiometers läderrep. Detta är ingen enkel sak, i synnerhet när det inte finns något att fästa i. När väl detta är klart av den ene, så har den andre förhoppningsvis fått upp tältet, gett Sigge mat och påbörjat middagslagning. I regel någon soppa, eller pasta eller ris a’la Patagonien. Vid det här laget är det så pass kallt att vi bägge krupit in i säckarna för värme och när maten och disken är avklarar, så är klockan vid regel tio. Vi somnar snabbt."

Mikael: "Emellertid är det ytterst sällan vi får sova en hel natt. Oftast får Sigge för sig att området är fullt av faror. Dvs andra vildhundar, mördare och tillvarons mest mystiska varelser. Detta får honom att morra och skälla sig hes på kort tid. Ibland väcker han oss för att någon av hästarna slitit sig lös, så då lär vi ut i kylan och hämta denna filur. Mest är det dock kylan som håller oss vakna om nätterna."

Titti: "Det här slitet till trots, så säger alla som möter oss och våra djur att vi ser både lyckliga och friska ut. Ja det är dessa patagonier som lotsat oss genom den svåra åttonde månaden. Så fort folk ser oss tutar de eller stannar till. Vi är välkända här längs den patagonska kusten. Var vi än kommer är vi med i TV-program, oändliga radioprogram och får huvudrubriker i tidningarna här. Nu befinner vi oss i Patagoniens största stad, oljestaden Comodoro Rivadavia, 150 000 patagonier. Vi har avverkat 75 mil till fots. Att lägga till de dryga 130 mil vi red till häst. Nu väntar själva fotvandringens tuffaste del. Pampa Salamanca --- en ökenplatå 22 mil i nordsydlig riktning, som täcks av ett snötäcke några decimeter tjockt ,och med en iskall hård vind från Sydpolen."

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsmannarätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Denna rapport är inskriven av Christer Lindh, Utsidan (www.utsidan.se) efter ett brev från Mikael och Titti.