Reserapport #6 från Expedition Patagonien på häst och per fot

av Mikael och Titti Strandberg

Klicka på kartan för att se en förstoringPuerto Deseado, Patagonien, Argentina 1997-06-07

Mikael: "Vi har nu avverkat våra första 45 mil till fots genom den mycket torra, hårt vindpinade och ytterst karga patagonska stäppen. Det har varit en tuff månad som å ena sidan präglats av att vinterns kyla har anlänt och fått oss att frysa rejält. Något som i kombination med åtta timmars vandring per dag och mycket svettande gjort att Titti drabbats av en rejäl influensa och har nu varit sängliggande en vecka. Å andra sidan har vi fått uppleva den nästan ödesmättade stillhet och rofylldhet som om man är mottaglig upplever på den patagonska stäppen, där det ofta känns som om vi vandrar i centrum av ett oändligt hav utan slut, som i stället för havets brusande vågor präglats av små grästuvor, småsten och sand in i intighet. Det är en sällsynt stillsam och vacker omgivning, men i likhet med all världens s.k ökenområden så ställs mycket höga krav på allt liv som försöker överleva i en sådan torr, livsfientlig omgivning. Dessa villkor gäller även för den patagonska stäppen. Och utan områdets fantastiska befolkning är det tveksamt om Titti, jag, hunden Sigge och vara två hästar -Peludo och Cariño- skulle ha tagit oss fram alla dessa mil.

Titti: "Mikael säger att han under alla sina år som resenär världen över aldrig träffat så generösa, gästvänliga, hjälpsamma och öppna människor såsom de argentinska patagonierna. För mig framstår de som äkta förebilder för hur en människa skall vara. De är alltid -utan undantag- väldigt varma människor och har ett starkt självförtroende för de försöker inte vara någon annan än de är. Det är folk utan hyckel, men som alltid gör att var vi än dyker upp, känner oss som en viktig del i en familj. Oavsett om de är rika eller fattiga. Det är den här ädla sortens människor som dödar sin sista kalkon eller kyckling och lagar till den åt oss och så till råga på allt när vi försöker protestera, påstår att den är godare att äta tillsammans med vänner som oss!!! De här underbara människorna har för alltid förändrat min syn på människan och vår del i detta oändligt stora. Det är som de säger, när vi frågor hur de kan vara så fantastiskt generösa och vänliga, att här ute lär man hjälpas åt för att överleva. Och så borde vi väl alla människor på jorden tänka, eller hur? Även vi i den s.k privilegierade världen.

Mikael: "Patagonien är ett område obetydligt större än Sverige i yta, men här bor knappt en halv miljon människor. Större delen i tre större städer, så här finns en oändlig mängd jord utan människor. Men det är som Titti säger, de få som finns är verkligen sanna filantroper! Ni kanske undrar, vilka är dessa människor? De som vi främst kommer i kontakt med är främst farmbönder och deras anställda, som har farmer ibland större än hela Dalarna i yta. För att kunna överleva här ute i ett landskap som endera präglas av stormvindar dygnet runt eller en snörik vinter med temperaturer ned till 35 grader, så lär man vara mycket speciellt konstruerad som människa. Man lär vara en sann tusenkonstnär som kan laga motorer, vindkvarnar, kunna hantera pistol och bössa, sätta fällor, rida in vildhästar, laga bra mat, fösa boskap och stå ut med 600%-inflationer och en oberäknelig regering, spåra puma och räv som dödar boskapen och kanske främst stå ut med en påtaglig ensamhet. Vi har träffat folk som bott ensamma i 26 år och kanske haft femtio besök under den tiden. De flesta har åtminstone 5-6 mil till närmaste granne och att handla innebär ibland att de lär åka femtio mil och när de väl då handlar, gör de det för ett år framåt. Detta är människor som jag känner en oerhörd respekt inför. Hårt arbetande, goda människor med urgamla ideal hur man bör uppträda, men vars livssyn skulle göra världen till en mycket behagligare planet att leva på än den är idag. De överröser inte bara oss två människor med en enorm generositet och värme, utan även våra reskamrater.

Titti: "Vårt sätt att resa har visat sig, och som vi hoppades, vara ett utmärkt sätt att lära känna Patagonien och patagonierna. Här har ju alla häst och hund som vi och flertalet har överhuvudtaget aldrig fått kontakt med icke-patagonier. Alla känner de sig högt hedrade av vårt besök och överöser inte bara oss, utan även Sigge, Peludo och Cariño med sin värme och sin fantastiskt goda mat. I stort sett en oändlig variation av kötträtter. Vi har ätit mer kött här under vår tid i Patagonien än sammanlagt förut i vara liv! Och ack vilket storslaget kött! Nackdelen med denna generösa behandling är emellertid att Sigge vår hund och även våra hästar blir bortskämda. Sigge han skall bara ha kött och vägrar därför för det mesta att äta vår medhavda specialmat. Likaså hästarna föredrar majs och hö i stället för specialmat för hästar som vi har med oss. En föda vi lär bära med oss ty den är inte bara bättre utan även lättare. För vi bär med oss all mat och allt vatten, ty när det inte finns estancior längs vägen, och det gör det mycket sällan just nu, så finns det vare sig bete eller vatten längs vägen. Det skulle vara mycket svårt utan dessa fantastiska patagonier.

Mikael: "Vi har blivit någon sorts kändisar här och varje kommun vi passerar så inbjuds vi av de kommunala höjdarna till middagar och TV och radio intervjuar oss och följer var färd. Det i kombination med folkets filantropiska läggning, har gjort att kommunerna kör ut vatten och mat åt oss alla var 25:e kilometer! Ibland av kommunalrådet självt! Osannolikt egentligen, men så är den argentinska delen av Patagonien. Denna hjälp gör ju allt så mycket enklare för oss, ty kylan har varit svar denna månad. -7 grader och det i kombinationen med ett evigt svettande när vi nu bär 25 kg var på ryggarna för att spara hästarna gör att vi fryser alltför ofta. Mörkt är det också. Från nio på morgonen till halv fem på kvällen. Tyvärr är detta blott inledningen på vintern, men jag har förstått av folk att vi ser lyckliga och friska ut. Själva förstår vi det först när alla blir så begeistrade över våra djur.

Titti: "Var vi än kommer förvånas folk av vår lyckliga hund Sigge och våra nyfikna välbyggda (några säger tjocka) hästar. Jag kan förstå det, ty de är med oss i allt och överallt. Sigge han är med i affärer och alla hem. Något som här är mycket ovanligt. Folk förvånas främst över hans disciplin, snällhet och nyfikenhet. En mycket lycklig hund som vi skall försöka få med hem, trots hans olater som vildhund. Tyvärr älskar han att rulla sig i kadaver och sådana finns det många längs vår väg. Det går väl an förutom när det gäller skunkar, ty den lukten får oss att kväljas. Men Sigge, han är överlycklig av att lukta så gott. En mycket stor personlighet, Sigge.

Mikael: "Det gäller även våra hästar. Det är ju så här att man får ett väldigt intimt förhållande med djur man lever tillsammans med 24/tim /dygn, månadsvis. Och hästarna, i synnerhet Peludo, är inte som andra hästar. När han får majs, blir han så glad att han sparkar bakut och tjurrusar runt oss! Likaså vill Peludo att jag ständigt skall bråka med honom genom att dra hårt i näsborrarna, i munnen och i läpparna och sedan brottas hårt med huvudet. Det är kul fram tills det att Peludo blir lite för våldsam. Han glömmer ofta att han väger 600 kg. och jag blott 70. En mycket nyfiken och klok häst som varje morgon när han tycker vi sovit för länge och vill ha mat, går fram till tältet och skakar det med mulen följt av ett brummande läte. Folk blir oftast chockade (ibland rädda) av hans nyfikenhet. Häromdagen gick han fram till en byggplats, vid vilken vi slagit upp läger i närheten av, och chockade ett gäng murare med att ställa sig vid cementblandaren en timme för att följa arbetet. Han var inte lätt att flytta därifrån!

Titti: "Säkert upplever folk samma förvåning när de får se Mikael komma tjurrusande med två lika tjurrusande hästar bakom sig i en kurragömmalek. Det kommer att bli svårt att lämna våra kamrater, ty utan deras närvaro skulle allt vara så mycket tråkigare. Likaså är det mycket tydligt och klart att man blir en bättre varmare människa av att umgås med djur. Av marint liv har vi sett mycket den senaste månaden. Delfiner, sjöelefanter, sjölejon och åsnepingviner, varav en av dessa bet mig handen när vi kom för nära vid dokumentärfilmandet! Men nu har de flesta av dem flytt vintern för att bege sig söderut mot Sydpolen, där det är än kallare. Vi mot norr.

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsmannarätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Denna rapport är inskriven av Christer Lindh, Utsidan (www.utsidan.se) efter ett brev från Mikael och Titti.