Reserapport #4 från Expedition Patagonien på häst och per fot

av Mikael och Titti Strandberg

Gobernador Gregores, Patagonien, Argentina 1997-04-03

[Mikael:] Vi kom aldrig fram till Villa O'Higgins. Inte heller fick vi med oss våra hästar över gränsen till Argentina. Däremot har vi avverkat större delen av Mardrömsleden, som Titti kallar vår färd mellan Cochrane och Entrada Mayer, en gränsstation lokaliserad åtta timmars snabb ritt norr om Villa O'Higgins, och avancerat 25 mil in på den nästan helt folktomma hårt vindpinade ökenmesetan (högslätt) på den argentinska sidan av Patagonien. På en månad har vi ridit 45 mycket tuffa och farliga mil och lärt oss en hel del värdefullt beträffande livet och oss själva. Ty är det något jag saknat under resans fem första månader är det just dessa saliga ögonblick av filosofiska upptäckter. Men jag har inte haft kraften, ty sällskapet och allt det nya det innebär att resa på hästryggen har tagit all tid och kraft. Emellertid har jag den sista tiden återigen fått värdefulla insikter i meningen med livet och framförallt insett att oavsett vilket landskap jag färdas genom på jorden så har jag alltid mött människans förflutna.

Denna verklighet gällde även på vad jag fått för mig var en av de få platser på vår planet som människan ännu inte kolonialiserat. Nämligen landskapet som väntade på Mardrömsleden. Men även här fanns tydliga spår av människan och hennes husdjur, av odlares möda, av svedjebruk och betning under minst 50-60 års tid. Över allt har människan format sina landskap. Under färden på den undersköna Mardömsleden dök tanken ofta upp att utan människan hade det varit någonting helt annat. Det är nog just drömmen och denna orörda värld som driver mig mest såsom upptäcktsresande. Säkerligen en utopi, men likväl skänker det mig tröst att återigen fått lära mig - ja, såsom man alltid får lära sig i umgänget med en mäktig storslagen natur - att spåren av människans tid skall en gång suddas ut som om ingenting hade hänt. När nya istider, förvittring och kontinenternas vandringar ånyo förändrat jordens utseende. Denna insikt var nog det mest värdefulla jag lärde mig på Mardrömsleden. En sträcka dominerad av gnistrande glaciärer på stenkastavstånd, en trolsk bokskog, en frisk orörd klar luft, iskalla nästan transparenta sjöar och vattendrag och snöklädda alpina berg i väst och öst, och på gott och ont, nutida pionjärer som i en brysk omgivning försöker tillskansa sig en dräglig framtid genom klassiskt svedjebruk. Emelleritid såg hustrun annorlunda på denna mycket intressanta sträcka och hon var nog den som gick fram allra mest som människa under denna tid.

[Titti:] Låt mig först berätta att expeditionens fem nya medlemmar heter Peludo, Cariño, Quitapena, Bolantin och Maradona. Samtliga är storvuxna brunfärgade vallacker. För den skull är jag nu ensam kvinna bland åtta herrar. En verklighet som inte alltid är så enkel ty sanningen är den att herrar i grupp tar ytterst lite hänsyn till en ensam kvinnas behov. Oberoende om herrskapet består av hundar, hästar eller människor så tycks de vara drivna av en social uppfostran grundad på att de skall vara orädda och ta för sig av livet. Många gånger mal dessa maskulina egocentriker bara på och på utan en tanke på konsekvenserna. Till följd därav vad det den maskulina delen av expeditionen som tog mest stryk på Mardrömsleden. För mig tio dagars ridande och vandrande där jag var konstant oroad över att mista livet. Jag tackar gudarna för att jag inte ensam stod för den feminina fägringen under denna mycket farliga och äventyrliga sträcka. Under denna del hade jag fortfarande sällskap av Campanita och Arice - den dåvarande expeditionens två märrar.

Om Arica passerade alla ledens farliga hinder - såsom bottenlös sankmark, smala leder längs ättestupor med fria fall på flera hundra meter eller upp och ned längs steniga klippor - med en storslagen kvinnlig elegans och grace, så stod Campanita för en primadonnas sårbara högmod och självsäkerhet. Där Mikael och Manolito med Don Silvestre i släptåg bara hoppade ut i osäkerheten med en förhoppning om att det bara var knädjup lera och inte bottenlös sankmark, så trippade Campanita elegant förbi alla hinder nästan som om hon balanserade på en mattkant. Jag litade så till den grad på henne att i stort sett all den ångestfyllda rädsla jag byggt upp i fantasin och vilken jag fört med mig från Sverige, bara försvann. Puts väck! Med stor pondus förde Campanita mig förbi alla oändliga branta passager av sten, lera, is och farliga trädrötter, genom oräkneliga passeringar av stridande meterdjupa älvar och aldrig tappade hon bort sig i det virrvarr av stigar i alla vädersträck som dök upp när vi kom på efterkälken av de hårt forcerande herrarna. Emellertid steg jag av Campanita när det var som otäckast, såsom när vi tvingades ta oss nedför en sandig tvärbrant strax under en hängande dalglaciär och vi nödsakades leda hästarna en och en med största varsamhet nedefter en nästan obefintlig led som av och till bara försvann av all fallande sand.

Där det var som farligast längs denna sandiga tvärpassage och där jag kände en nästan förlamande skräck hängde Mikael och filmade vår nedfart! Ibland tror jag att han lider av ett allvarligt sinnesfel som aldrig tycks vara rädd. Det verkar nästan som om någon där ovan håller en skyddande hand ovan hans varande. Mikael var ocskå den som det höll på att gå riktigt illa för på denna mycket besvärliga led, nämligen vid det tillfälle när Manolito och han hoppade rakt ut i sankmark och Manolito bara sjönk som en sten i vatten tills bara huvudet stack upp. Raskt reste sig Mikael upp i sadeln och hoppade jämnfota i säkerhet följd av en livrädd 450 kg tung Manolito som landade blott en decimeter från Mikaels skalle! Hade det gått illa hade vi varit bortom all räddning ty Patagonien är verkligen obebott. Jag vet inte vad jag inbillat mig innan avfärd, men inte att Patagonien skulle vara såhär oerhört ensligt. Under månader har vi blott vid enstaka tillfällen kommit i kontakt med folk. En verklighet som ibland skapar en viss nedstämdhet hos mig. Än mer deprimerande var det emellertid när vi kom fram till den mycket ensliga belägna gränsstationen Entrada Mayer och fick veta att det skulle vara en omöjlighet för oss att föra med oss våra fem älsklingshästar in i Argentina. En verklighet som fick min värld att falla samman. Under tio dagar har jag lärt mig behärska en stor del av den oro som jag alltid känt inför det olända och att veta att vi kanske skulle tvingas återvända genom Mardrömsleden, ja då kändes det som att nu fick det räcka.

[Mikael:] Lyckligtvis har jag under alla år som resenär insett att människan i grunden är god, trots byråkratins malande kvarnar, och det fick till följd att jag lyckades övertala både den chilenska och argentinska gränspersonalen att ge mig ett par illegala dagar på argentinsk sida i sökan på nya hästar. Det gick bättre än jag väntat. Jag fann en familj vid namn Reichert vilka är sanna filantroper och lyckades därför inte blott finna fem nya hästar utan likaledes finna ett värdigt hem för Manolito, Campalita, Picasso, Don Silvestre och Arica.

[Titti:]  Den här gången fick vi ingen månad på oss att kolla våra hästar, inte ens tio minuter. Vi fick ta det som bjöds och så fort vi fick se våra fem nya expeditionsmedlemmar insåg vi att de var åtminstone en och en halv decimeter högre i mankhöjd och i synnerhet, betydligt mer vilda! Till följd härav har våra första två veckor på den mycket ensliga patagonska mesetan dominerats av att rida in våra nya medlemmar. De flesta hästar jag inte ens skulle vågat gå i närheten ett kvartal bakåt i tiden! Nu har vi ridit 25 mil på en vecka på dessa mycket stora personligheter som på djupet nu skall föra oss in i den fruktade patagonska ödemarken och vintern!

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsmannarätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Denna rapport är inskriven av Christer Lindh, Utsidan (www.utsidan.se) efter ett brev från Mikael och Titti.