Reserapport #2 från Expedition Patagonien på häst och per fot

av Mikael Strandberg

(Faxet hade en del överföringsfel som märkts ut med _-tecken i texten)

24/12 -96: När jag såg honom första gången tyckte jag han var tjock och lite skrämmande bondaktig. Utan att tveka slickade han i sig ett halvt kilo grovsalt och fem liter vatten. Det var en av resans hetaste dagar och jag började tvivla på att hustrun och jag skulle klara av att genomföra Expedition Patagonien. "Han heter Chamaco och är sju år" förklarade den genomtrevlige försäljaren Arnoldo Barra. "Han är så snäll att han kommer att känna igen din röst efter bara två dagar och han är en utmärkt bärhäst."

Det har gått två veckor sedan det mötet och Chamaco står bakom mitt tält och gör det han älskar mest i livet, nämligen ett evigt födointag av ett grönt, fuktigt, näringsrikt gräs. Vi har ridit så hårt tillsammans under den här tiden att jag drabbats av ryggskott. Vi trivs med varann, Chamaco och jag. Han är ännu inte helt tämjd så det är bara jag som törs rida honom. Hustrun tycker han är lite nervös och våldsam av sig i sin ritt. Och visst, han hatar fordon med Mitsubishi-motorer, övergångsställen och vill helst galoppera hela tiden. Men han är den första häst vi ägt, hustrun och jag. Han har kostat oss två tusen kronor och väntar nästan desperat, liksom vi, på ytterligare tre hästar som skall ingå i expeditionen innan avfärden söderut mot det okända. Chamaco är högst social och har till följd därav flytt vid två tillfällen i sökan på andra hästar i sin ensamhet. Tillfällen jag tillbringat per fot och till häst i en ångestfylld sökan. Han har blivit lika förvånad bägge gångerna, Chamaco, när jag hittat honom. Han pigg och glad, jag helt slut och med en blandning av ilska och glädje.

Det har varit ömsom vin och ömsom vatten sedan hustrun och jag lämnade hemskheten Santiago. Vi har med hjälp av ett tåg från trettiotalet och en båt från åttiotalet tagit oss drygt 185 mil söderut till den mycket pittoreska småstaden Coyhaique [på kartan här th kallad Coihauque]. Ett samhälle av modernt snitt som omges av snöklädda berg, en tät tallskog, djupa raviner med forsande floder, smaragdfärgade laguner, blommande alpängar, mycket taggtråd- ________ fattiga och rika chilenare som är mycket trevliga att ha att göra med. Det är utan tvekan ett av de allra vackraste områden på jorden som jag besökt. Tillika svaret på en långvarig dröm. Nämligen det att få leva ett äkta cowboyliv. Det gör vi nu, hustrun och jag. Vi har slagit upp vårt tält på en ranch i utkanten av samhället och bor tillsammans med en grupp chilenska cowboys --- huasos. De vet hur man brännmärker djur, kastar lasso, gör lasson av råhud, klipper får, föser boskap över forsande älvar och hur man dricker yerba de mate. En avskyvärd dryck i tesil som smakar som fermenterat bläckolja, jag har smakat en sådan blandning i Raja___ i Indien. Mycket trevliga människor som också vet hur man grillar kött över öppen eld. Asado kallas det och är lika viktigt för huason som den vita sydafrikanens braii och den vita australiensarens barbie. Således är det lycka att få leva mitt i en dröm.

Emellertid är det ju så att drömmen alltid blir naggad i kanten av verkligheten. Denna igång i form av att vi efter två veckors hårt sökande i området fortfarande bara har en häst. Därtill är det ett ganska konservativt samhälle där gapet mellan fattiga och rika är vid. Här råder fortfarande ett patron kontra drängsamhälle. För oss jämlika svenskar gäller det att vara extra fingerkänsliga när man vill få saker gjorda här. Kanske därför det tar tid. Likväl njuter vi till största del av tiden. Jag har för länge sedan lärt mig att tålamod är en dygd och att det gäller att skynda långsamt. Därtill villjag påstå att det är ett betydligt rikareliv framför lägerelden än framför datorn. Jag känner mig mindre otålig av att vänta i två veckor här, än framför dator och sökverktyget i Netscape...

God Jul på er allihopa!

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsmannarätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Denna rapport är inskriven av Christer Lindh, Utsidan (www.utsidan.se) efter ett brev från Mikael och Titti.