Reserapport #5 från Expedition Patagonien på häst och per fot

av Mikael och Titti Strandberg

Puerto San Julian, Patagonien, Argentina 1997-04-30

Mikael: Jag vill påstå att min samlade erfarenhet av Expedition Patagonien till hästs första sex månader är påfallande identisk med vad vetenskapen idag framlägger beträffande universums komplicerade lagar av liv, förgängelse och död. Nämligen det att skapande och liv blott kan existera på randen till kaos. Ingen lycka varar till tidens ände och allt måste bryta samman till sist. Så kändes det definitivt en vecka av nätter bakåt i tiden när helvetet bröt loss utanför vårt idylliska läger vid floden Rio Chico.

Titti: Jag är övertygad att det var en puma som skrämde hästarna så till den grad att vi höll på att förlora dem. Mikael, jag och Juan Carlos låg i tältet och lyssnade på radio, efter ännu en krävande åtta timmars ritt över den vindpinade patagonska ökenstäppen. Jag vet att jag hörde en katts fräsande strax innan hästarna blev alldeles galna av skräck och vi hörde hur de i våldsam panik flydde in i nattmörkret innan vi hann ur tältet. Väl ute ur tältet mötte vi en darrande räddhare till vakthund och vår tamaste häst Bolantin. Han satt fortfarande fast i sitt rep. Jag tordes knappt lämna tältet ifall en ilsken puma skulle flyga på mig!

Mikael: Juan Carlos, jag och ficklampan kunde snabbt konstatera med hjälp av hästspåren och avslitna lasson och rep att alla hästarna var mycket rädda. Vår näst tamaste häst Cariño hade trots att han bar en manea – dvs ett fotband på frambenen – rusat rak genom en av de ruskigt vassa Calafatebuskarna! Snabbt sadlade Juan-Carlos Bolantin och med hjälp av mina apostlahästar gav vi oss in i den patagonska nattens oändliga mörker i jakt på fyra livrädda hästar. Vi visste att de framför sig hade ett inhägnat område av taggtråd som förhoppningsvis skulle begränsa deras framfart, men även att det inhägnade området kunde vara drygt 60 000 hektar… Större än de flesta kommuner i Dalarna, men en normalstor obebodd farestancia i Patagonien. Utanför taggtråden än större. Det kändes nästan som en omöjlighet men vårt enda hopp var att vi visste att hästar vill återvända varifrån de kommer och att de behöver bete och vatten för att överleva. Följaktligen återvände vi tillbaks till floden Rio Chico, vilken vi följt och skulle följa två veckor fram till Atlanten i öst, men efter två mils traskande såg vi bara mörker och återvände mycket modstulna till lägret.

Titti: Det var ingen av oss som sov den natten. Mycket trötta och fundersamma gav sig Juan Carlos och Mikael sig iväg följande morgon i var sin riktning, och efter några timmar återvände Juan Carlos med Maradona och Cariño. Den sistnämnde med ett stort sår på bröstet och många små sår på benen. Saknades gjorde ännu Peludo och Quirapena. Nu gick det upp för mig hur långt bortom all hjälp vi befann oss och om vi nu inte skulle hitta de två andra hästarna, skulle vi sitta strandsatta under en längre tid med en massa utrustning i ödemarken i väntan på hjälp. Säkerligen jag ensam, eftersom Juan Carlos inte kan ta några beslut utan Mikael och Mikael kan inte hästar som Juan Carlos. Och det skrämde mig till viss del med tanke på puman den gångna natten. Mikael kom tillbaka en stund senare. Utan hästar.

Mikael: Vi var alla mycket slitna och reströtta vid det här tillfället. Det är ett mycket krävande liv att vara upptäcktsresande till häst i en krävande omgivning med fyrbenta personligheter som kräver ständig uppmärksamhet. Jag tror det är det tuffaste jag varit med om på en väsentlig punkt. Det finns inte många sekunder till vila och eftertanke utan det är ständigt något som skall ses till. Hur som helst red Juan-Carlos och jag iväg i riktning mot varifrån vi kommit i hopp om att hitta de två saknade. Jag chansade med att rida upp för en bergskulle och hade turen att med hjälp av kikaren upptäcka de två gömda i en spricka någon kilometer bort. Efter en hård och dammig jakt fick vi fatt på de två. Bägge med små sår på ben och bröst.

Titti: Två nätter senare var det dags igen. Tre hästar flydde skrämda av något otäckt i nattmörkret. Ännu en sömnlös natt och Mikael hittade de tre sen förmiddag nästa dag. Med fler små sår. Just det här med hur hästarna tar stryk har nu gjort att Mikael och jag tagit ett drastiskt beslut. Ett beslut som blev än lättare när Juan Carlos förklarade att han inte orkade med det här livet mer. 3 ½ månad fick räcka. Det är ett tufft liv. Vår commando från Cochrane gav upp efter Mardrömsleden i Chile för han orkade inte med.

Mikael: Jag är oerhört stolt över min hustru. Hon klarar det här hårda livet utan att ta alltför mycket stryk. Otroligt egentligen hur tuffa de är de här förskolelärarinnorna från Västerdalarna! Ärligt talat hade jag nog trott att hon inte skulle klara av att korsa den sydamerikanske kontinenten som vi nu gjort. 135 mil på hästryggen. Sammanlagt under den här tiden har vi kanske mött 50 bilar.

Titti: Vintern tvingar oss nu att lämna tre hästar bakom oss. Vi tar med oss Peludo och Cariño där de växlar med att bära en liten del av vår packning. Vi två börjar nu gå på heltid. Vi ville inte att hästarna skall lida mer. Men vi står inför många obesvarade frågor, skall vi hinna undan vintern? Orkar vi gå och bära packningen i 300 mil på sex månader? Har vi nog med mat åt hästarna med oss? I Eldslandet, strax söder om oss, är det tre decimeter snö och 15 minusgrader just nu. Omöjligt för en häst att överleva i…

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsmannarätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Denna rapport är inskriven av Christer Lindh, Utsidan (www.utsidan.se) efter ett brev från Mikael och Titti.