Reserapport #11 från Expedition Patagonien på häst och per fot

av Mikael och Titti Strandberg

Klicka på kartan för att se en förstoringDala-Floda, 1997-11-21, Slutrapport!

Att återvända hem till ett mjölkgrått Västerdalarna med sju timmars dagsljus är inte det lättaste. I synnerhet med tanke på att vintern blott börjat och att vi redan haft nästan sju månaders riktig patagonsk vinter. Men jag lär erkänna att det är lättare än jag trott. Säkerligen beroende på att vi efter ett jättejobb och en massa pengar fick hem vår Canis Patagonicus Siggiensis. Han finns nu på Manlötens Hundkarantän AB (manloten@compuserve.com) och har fått strålande kritik av vård- och kompispersonalen. Det är nästan förskräckta över hans lugn, snällhet och ömhet. Tyvärr är verkligheten sådan att vi blott får träffa honom varannan vecka. För att ge Sigge och de arbetande där en vettig chans att trivas tillsammans. Och det gör de. För vår egen del har det varit 18 timmars jobb sedan vi kom innanför dörren, främst med att redigera det oändliga bild- och filmmaterial vi fört med oss hem. Här tycks det som om världen stått stilla. Visst har folk gift sig, tagit livet av sig, skiljt sig och blivit äldre, men för de flesta fortsätter vardagens gilla gång. Emellertid lär jag säga att detta är enda gången som jag återvänt hem från en lång färd och känt mig mer stressad än svensken! Det beror på de sista tre veckors kamp mot argentinska myndigheter för att få hem Sigge.

Med tiden skall jag redovisa en riktig slutrapport beträffande upplevelser och i synnerhet en utrustningsrapport, men visst stämde det mesta av Inför-resan-rapporten jag skrev innan avfärd. Läs den igen!

Mellan södra hemisfärens 38:e och 53:e grad finns det sydamerikanska området Patagonien. En landsdel betydligt större än Sverige. Det är en av världens mest outforskade, vilda och folktomma trakter. Området delas naturligt in i två helt skilda regioner av Anderna. Omgivningen på Andernas västra del tillhör Chile och är ett av det minst obeträdda områdena på jorden, men ett av det mest stormigaste och regnigaste. Denna högst ogästvänliga del av vår värld består av en eländig bergsterräng blandad med snårig mycket tät skog vars monotoni bryts upp av och till av oändliga fjordar, jöklar, floder, träsk, isberg och stora isområden. En topografisk labyrint som penetrerats av få människor. Vädret är med världens sämsta ty 340 dagar av året råder tunga regn, snöstormar och våldsamma stormvindar. Den östra och argentinska delen av Patagonien är geografiskt helt olikt den västra delen och den präglas av en i stort sett trädlös ökenplatå täckt av grovt gräs och snåriga buskar ofta korsad av floder i djupa kanjoner. Här regnar det knappt alls och trakten kännetecknas i stället av torka, enstaka våldsamma sandstormar och en iskall dygnet-runt vind som härrör från Sydpolen.

Patagonien är cowboyen, indianen, lycksökaren, nybyggaren och de landsflyktigas rike. Ingen -utom indianer- tycks uppleva en hemkänsla här. Här samlas folk som är fantasifulla, excentriska, fattiga, hoppfulla och brottsliga. Indianer, vitryssar, walesare, italienare, tyskar, kroater, hinduer, araber och svenskar. De gruvarbetar, letar guld, sköter gigantiska rancher, föder upp en oändlig mängd av får och boskap, ser efter fallfärdiga hotell, bevakar förvisade politiker, söker den slutgiltiga lyckan och för det mesta svälter och fryser. Så är människans Patagonien.

Med början i november 1996 kommer jag att tillsammans med min hustru och med hjälp av två packhästar att under drygt ett år fotvandra genom denna ogästvänliga del av vår värld. Tillsammans kommer vi att avverka minst 300 mil per fot och i detalj utforska områdets natur och i all synnerhet alla de människoöden som finns efter vår väg. Jag kommer att i ord och bild visa hur dessa människor gör för att överleva i denna föga inbjudande trakt. Hur deras vardag ser ut, hur de ser på meningen med livet, vad som fick dom att hamna i Patagonien och hur de ser på sin framtid och omgivning. Av ryktet är dessa människor präglade av sin natur och är således kärva och något svåra att komma in på livet, men jag har insett under mina världsomcyklingar hur väl jag med hjälp av min cykel kommer i kontakt med de flesta människor från de mest skilda kulturer. Dock har jag märkt att där finns ännu ett litet hinder oss mellan. Jag tror det beror på mitt färdsatt. De är hos de mest utsatta av världens människor som cykeln många gånger blir ett problem ty de har svårt att identifiera sig med detta färdsätt. Till följd härav kommer jag att som en hyllning till nomaden och vandraren att lägga cykeln på hyllan och på det mest fredligaste och minst skadliga av alla färdsätt börja färdas - genom att fotvandra. Det är inte bara det hårdaste och mest utsatt svåra sätt att upptäcka världen på utan även det som sårbart fattiga människor i allmänhet bäst kan förstå, respektera och således kommer att öppna vägen intill deras innersta. Detta gäller naturligtvis även de välbeställdas dörrar. Förutom hyllningen till vandraren och dennes sätt att överleva så är fotvandring dessutom det enda sättet att på ett naturligt och icke destruktivt sätt ta sig in i områden orörd och oupptäckta av andra människor.

I fotvandrarens väg genom Patagonien väntar de svåraste hinder en upptäcktsresande kan möta. Det bör poänteras att den sträcka vi har valt att upptäcka har i sin helhet aldrig avverkats av en människa. Här väntar oss de mest extrema klimat-, natur- och terrängförhållanden blandade med möten med vilda djur såsom valar, pumor, vildhundar, blodiglar och en oändlig mängd av tjuvar och banditer. De stora problemen är naturligtvis vädret, den ogästvänliga naturen och klimatet, men för oss kommer det att vara nästan lika svårt att klara av att föra genom två hästar genom hela området och föda, underhålla, sköta och vakta dessa dag som natt. Stora områden är helt tomma på möjligheter att vila eller att finna föda så långa perioder lär vi bära med oss stora mängder mat, vatten, medicin och 100 kg tung utrustning. kanske under månader. Vi lär kartlägga och orientera oss genom helt outforskade områden med hjälp av en kompass, erfarenhet och instinkt. Vi kommer att passera höga berg, isfält, en buskig torr och på vintern mycket djup lerig öken, hugga vår väg genom tät skog, passera våldsamt forsande floder med ... inte bara vi utan även hästar och utrustning ... försvara oss mot banditer och andra vilda djur. Vi måste under största delen av tiden vara vår egen veterinär, apotekare, doktor, psykolog, försörjare, jägare- och samlare. Dessutom lär vi två komma överens och det kan bli problem med tanke på att min hustru i detta sammanhang är en i stort sett helt grön tvåbarnsmamma (nu vuxna tonåringar) och förskollärare från byn Dala-Floda. En by hon i stort sett aldrig lämnat i hela sitt vuxna liv. Till viss kommer jag så att beskriva hur vi tillsammans upptäcker detta för henne nya vågspel med livet. Dock kommer mitt filmande att till övervägande del ägnas att de människor vi möter efter vägen och plågor och mödor blir att underordna sig detta. En film om dessa människor och filmade under dessa förhållanden har aldrig gjorts i hela människans historia. Om vi nu tar oss genom det hela så är detta en helt världsunik händelse.

Vilket vi nu gjort!

Och den stora bragden har ju naturligtvis min hustru stått för. Här hemma sprudlar hon av en energi och glädje som jag förut aldrig sett. Allt slit och all rädsla till trots, visst mår människan bra av lite elände, kamp och oro för att trivas som människa!

Mikael Strandberg, Dala-Floda, 23/11/97

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsmannarätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.