Reserapport #10 från Expedition Patagonien på häst och per fot

av Mikael och Titti Strandberg

Klicka på kartan för att se en förstoringBuenos Aires 1997-10-11

Titti: "Vi befinner oss just nu i Buenos Aires där vi gett oss in i den oändliga djungel av byråkrati som råder i.o.m att vi vill ha hem Sigge. Dessutom behandlas vi nu, till skillnad från vår tid i Patagonien, som andra klassens medborgare. Såsom turister man skall skinna pengar av eller såsom hundägare. Det finns inte ett hotell i hela Buenos Aires där man är välkomnad som hundägare. Sigge får inte åka buss, tunnelbana eller taxi. Så nu befinner vi oss 4.5 mil utanför huvudstaden, på en ytterst sliten camping med gamla anor dit det kostade oss mer än en halv tusenlapp att ta sig med en dyr transport som godtog Sigge, vid stranden av Evert Taubes "Rio de La Plata."

Mikael: "En mycket förorenad om än legendsomspunnen flod som svämmade över den första natten, så att jag fick morgonen efter fick vada en halv kilometer i knädjupt lortvatten för att kunna ta mig till en busshållplats för vidare färd in i Buenos Aires. Där fick jag omedelbart beskedet att Sigge inte var välkommen på British Airways, utan jag har så tvingats ägna en hel vecka åt att resa runt denna världens nionde största stad, från ett kontor till ett annat, med stora utgifter, för att halvt om halvt få klartecken att Swiss Air kan ta Sigge. Detta är ännu inte klart. Därutöver skall vi läkarbesiktiga Sigge för att se om han har några sjukdomar som han inte får ha. Har han exempelvis leptospirosis lär han avrättas. Så visst är vi oroliga."

Titti: "Dessutom har vi haft vissa problem med att Sigge är en sk gatukorsning, dvs inte renrasig. Bland annat har folk med renrasiga hundar sett ned på Sigge, så uppfann Mikael en ny ras. Så när nu stöddiga ägare av renrasiga hundar frågar vad det är för ras, säger vi att det är en Canis Patagonicus Siggiensis, Folk har blivit mycket imponerade kan jag tala om. Sigge själv han tar allt med stoiskt lugn. Det vill säga förutom den första natten här på den tropiskt lummiga campingen, när mörkret kom och cikadorna inledde sin mäktiga symfoniorkester. Sigge, van vid ett i det närmaste livlöst Patagonien, blev så pass rädd att han ville komma in i tältet. Ack, vad han säkert längtade tillbaka till Patagonien."

Mikael: "Vem gör inte det! Det har gått en vecka sedan vi lämnade Patagonien och det står helt klart att vårt år i denna underbara del av vår värld har varit en höjdpunkt i vårt liv. Jag kommer att sakna alla helt fantastiskt fina människor vi mött, och blivit goda vänner med. Jag kommer att sakna livet tillsammans med hästarna på den oändliga stäpplatå av tomhet och intighet som större delen av Patagonien består av. En tid jag kände en säregen frihetskänsla och tidvis en upprymdhet som gränsade till konstant eufori. Patagonien är fortfarande en liten undangömd plats på vår jord där man kan få en naturlig och verklig inblick i hur vår värld var innan dagens enorma befolkningsexpedition och den destruktivitet. Som följer i dess väg."

Titti: "Jag saknar också de oändliga vidderna. Så orört storslagna, men ack så skrämmande ibland. Jag kände mig så oändligt utsatt där. Här fanns aldrig någon plats att gömma sig när ovädret kom. Och det gjorde det ofta. Man hade ofta känslan av att vara någon sorts pionjär i dessa vildmarker och vårt enda sällskap, förutom Sigge och hästarna, var oftast grupper av vildhästar; lyckliga och energiska, håriga bältdjur, guanacos; som är släkt med laman, ñandu; den sydamerikanska strutsen och av och till de storslaget i termik seglande kondorerna. En dag räknade vi ihop sexton kondorer som stillsamt seglade ovan oss. Men jag kan förstå de berättelser som handlar om alla människor drabbats av vansinnet i Patagonien."

Mikael: "Den som inte klarar en nästan oavbruten monoton natur, en ständigt öronbedövande plågsam vind som aldrig tycks ta avbrott, en oändlig känsla av ensamhet och utsatthet ganska ofta, en kost som mest består av kött och cowboydrycken yerba mate och en tillvaro, som förutom vindens eviga sång, är helt tyst, ja den personen har inte att göra i Patagonien. Personligen vill jag påstå att vi trots alla rykten inte är galna efter ett år i Patagonien. Tvärtom vill jag påstå att livet där är bland jordens sundaste. Men får vi inte hem Sigge, då kan vi väl bli helt galna…"

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsmannarätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Denna rapport är inskriven av Christer Lindh, Utsidan (www.utsidan.se) efter ett brev från Mikael och Titti.