Reserapport #1 från Expedition Patagonien på häst och per fot

av Mikael Strandberg

19/11-96 - författat instängd i ett litet hörn tillhörande rum 17 på Hotel Paris med utsikt över en charmig innergård från kolonialtiden som drygt 150 år senare används som tvättstuga. Klockan är 18 och det är bakugnshett.

EN SANNING som man som upptäcktsresande snart inser är att tillvaron för alltid är föränderlig. Fördelen med den verkligheten är att det som driver upptäcksresande - nyfikenheten att lära sig, och försöka förstå, varför det som egentligen ingen förstår, är som det är, genom att upptäcka nya världar - aldrig slutar existera. En värld Pedro de Valdina upptäckte när han anlände som konkvistador till Chile år 1540 har till största del helt förändrats. Borta är en värld av semi-nomadiserade indianstammar som levde i relativ harmoni med en mycket varierad omgivning. I dag finns i stället alla moderna samhällets för- och nackdelar att finna. Det är den världen jag upptäcker. En värld som en annan upptäcktsresande om 500 år, med all säkerhet kommer att finna lika annorlunda som jag funnit Pedro de Valdivias värld i jämförelse med min egen. Upptäcksresandet är således ingen utdöende art. Det kommer alltid att finnas världar som för de allra flesta människor helt och kända att upptäcka. Det är förvisso skillnad på det Chile jag passerade på cykel för tio år sedan på min väg mot Alaska och Chile i dag.

Dagens Chile - det ytterst lilla jag än så länge upptäckt - är ett modernt land på gränsen att tas in i det nordamerikanska handelsanslutningen NAFTA. Trafiken har mångdubblats, folk i storstaden Santiago förefaller ha det lite bättre materiellt än ett decennium tidigare, snabbätarställen som McDonalds har invaderat samhället och folk har blivit betydligt fetare. Likväl är de lika generösa, snälla och trevliga som tidigare, men likaså mer allvarliga. Det blir ju så när dollarn blir den allenarådande guden bland folk. Frivilligt eller inte. Borta är också diktatorn Pinorhet, ja, fortfarande leder han ju den mycket inflytelserika armén, men hans karabineros (polis) är mindre aggresiva än tidigare. Eller är det kanske jag som förändrats? Borta är den något stöddige dalmasen med mycket vänsterradikala åsikter. I stället finns en upptäcksresande mas som mer klarar av att se att 1+1 inte alltid blir två. Dessutom har jag ju sällskap denna gång av en hustru som på ett jordnära sätt "tömkör" mitt ibland mycket hetsiga humör.

Se där... där kom jag in på ämnet hästar! Det närmaste vi kommer hästar under denna inledande tvåveckors period är en lätt blåsning i mulen på en rodeohäst under ett besök i den pittoreska småstaden Malipilla. Orsaken till besöket var en chilensk rodeo. Jag vill påstå att det var en sällsynt upplevelse i manlig stolthet, heder, saknad efter en svunnen tid och vackra hästar och kläder. Hustrun tyckte att det var mäktigt och ceremoniellt. För oss var rodeon ännu en klarsynt signal på att hästen var en av byggstenarna på landets väg att bli ett modernt samhälle på samma sätt som Nordamerika. Varje stad av storlek ligger med fem mils mellanrum. En sträcka man under konkvistadorernas tid ansåg vara en skälig ridstracka per dag med häst. En sträcka planerad av konvistadorerna. Det yttersta beträffande manlig stolthet i landet är cowboyen här kallad huaso. Det är först när en man iträtt sig sin färggranna poncho, ridstövlar, med otäcka vassa sporrar i silver och iklätt sig den runda bredbrättade huasohatten i halm han tycks lysa upp som människa. Det är en mycket manlig värld fortfarande - CHILE - där barbequen och ölen är lika helig för männen som dess motpart i Australien.

Chile är också modernt som sagt med stränga lagar rörande det mesta. Vi känner mest av detta som en följd av att det skulle ta många månader av byråkratiskt tjafs för att få tilstånd att föra hästar mellan Chile och Argentina. Följaktligen har vi allvarliga problem att genomföra det vi först planerat. Om vi nu inte någonstans i den obefolkade södern passerar gränsen illegalt. Jag vill göra sa, men inte hustrun. Verkligheten är också sådan att kommer myndigheterna på oss genomföra denna illegalitet skjuter de hästarna, säger de folk som vet som vi talat med. Likaså har vi hamnat i ett annat byråkratiskt tjafs som har att göra med vilka vi är. Först den 28:e november får vi papper av det chilenska inrikesministeriet beträffande vilka vi är! Som en följd av denna okunnighet kan vi inte åka söderut och försöka införskaffa hästar innan vi vet vilka vi är. Fördenskull tvingas vi, åtminstone känner jag det så, att tillbringa mycket tid i det för vår värld tydligaste tecknet på att mänsklighetens tid snart kommer - storstaden! Varje gång vi går utanför hotellet hamnar vi i ett lämmeltåg som hetsar sig själva med att utmana en våldsam trafik eller med att hinna få saker och ting gjort på en minimal tid.

Detta är den engelske författaren James Graham Ballards verklighet som han beskriver i framtidsnovellen Bilennium. En framtid när det bara finns städer och åkrar på jorden och där varje människa tilldelas tre kvadratmeter utrymme av myndigheterna. Faktum är att så upplever vi två verkligheten inte bara därute i hetsen utan här inne på rummet - tryggheten - där vi trängs med över 120 kg utrustning som ingår i en modern upptäcktsresandes "arsenal". Här finns allt från solpaneler till frystorkad mat från Helags i Sundsvall i form av underbar renfärs och torkat nötkött. Det står utan minsta tvekan att dagens upptäcksresande har det lika besvärligt som när Alexander Von Humbolt upptäckte delar av Amazonas eller när Charles Darwin passerade dessa breddgrader på sin vittomfattande färd med fartyget Beagle. Visserligen visste de rent visuellt mindre än jag vet beträffande vad som finns i det jag skall "upptäcka", men Ni skall veta att det många gånger är bättre att inte ha någon information alls än att ha missledande sådan.Ni skulle baraskulle se de typografiska kartor jag köpt för nästan 4000 kronor... de oroar!
Emellertid njuter jag lite mer av livet än därhemma. Även om det blott förflutit två veckor. Någonstans långt där inne gillar jag krångel och dessutom har vi bägge plötsligt tid att prata med varandra! Äntligen har vi tid att älska varandra. Inte bara hälsa på varandra mellan hetsen att producera ett proffessionellt jobb.

Jag saknar inte en endaste liten del av den tid jag tillbringat framför datorn surfande på Internet. NADA! Människan är INTE skapad att sitta i en stol och glo på en liten bildskärm full av information som försvinner lika snabbt som ett stjärnfall. Däremot är hon skapad att äta jordgubbar. Jag vill bara påpeka att väntan på att veta vilka vi är... jovisst, arbetar vi mycket med förberedelser... så äter vi jordgubbar med smak och upptäcker Santiagos centrala fiskmarknad och dess underbara Ceviche! Till sist nu vill jag önska Er en god fortsättning på er Internetuppkoppling.

Missa inte nästa rapport när jag hoppas att vi fått reda på vilka vi är och att vi köpt sadlar och stigbyglar till våra kommande respartners! HASTA PRONTO!

© Detta material är skyddat av lagen om upphovsmannarätt.
Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.

Denna rapport är inskriven av Christer Lindh, Utsidan (www.utsidan.se) efter ett brev från Mikael och Titti.