Mikael Strandberg
På väg till Patagonien.

Mikael Strandberg och hans hustru reser i oktober till Patagonien för att fotvandra och upptäcka i drygt ett års tid. Nedan följer en introduktion till landskapet, människorna, och Mikaels resplaner.

Mellan södra hemisfärens 38:e och 53:e grad finns det sydamerikanska området Patagonien. En landsdel betydligt större än Sverige. Det är en av världens minst utforskade, vilda och folktomma trakter.

Området delas naturligt in i två helt skilda regioner av Anderna. Omgivningen på Andernas västra del tillhör Chile och är ett av det minst beträdda områdena på jorden, men ett av det mest stormigaste och regnigaste. Denna högst ogästvänliga del av vår värld består av en eländig bergsterräng blandad med snårig mycket tät skog vars monotoni bryts upp av och till av oändliga
Mellan södra hemisfärens 38:e och 53:e breddgrad ligger det sydamerikanska området Patagonien
fjordar, jöklar, floder, träsk, isberg och stora isområden.
En topografisk labyrint som penetrerats av få människor. Vädret är med världens sämsta ty 340 dagar av året råder tunga regn, snöstormar och våldsamma stormvindar.


Anderna delar Patagonien i två delar med vitt skilda klimat.

Den östra och argentinska delen av Patagonien är geografiskt helt olikt den västra delen och den präglas av en i stort sett trädlös ökenplatå täckt av grovt gräs och snåriga buskar ofta korsad av floder i djupa kanjoner. Här regnar det knappt alls och trakten kännetecknas i stället av torka, enstaka våldsamma sandstormar och en iskall dygnet-runt vind som härrör från Sydpolen.

Patagonien är cowboyen, indianen, lycksökaren, nybyggaren och de landsflyktigas rike. Ingen -utom indianer- tycks uppleva en hemkänsla här. Här samlas folk som är fantasifulla, excentriska, fattiga, hoppfulla och brottsliga. Indianer, vitryssar, walesare, italienare, tyskar, kroater, hinduer, araber och svenskar.
Oändliga fjordar, jöklar, floder, träsk, isberg och stora isområden träffar man på i den västra delen av Patagonien.
De gruvarbetar, letar guld, sköter gigantiska rancher, föder upp en oändlig mängd av får och boskap, ser efter fallfärdiga hotell, bevakar förvisade politiker, söker den slutgiltiga lyckan och för det mesta svälter och fryser. Så är människans Patagonien.

Med början i oktober 1996 kommer jag att tillsammans med min hustru och med hjälp av två packhästar att under drygt ett år fotvandra genom denna ogästvänliga del av vår värld. Tillsammans kommer vi att avverka minst 300 mil per fot och i detalj utforska områdets natur och i all synnerhet alla de människoöden som finns efter vår väg.
Jag kommer att i ord och bild visa hur dessa människor gör för att överleva i denna föga inbjudande trakt. Hur deras vardag ser ut, hur de ser på meningen med livet, vad som fick dom att hamna i Patagonien och hur de ser på sin framtid och omgivning.
Den östra och argentinska delen av Patagonien är geografiskt helt olikt den västra delen och den präglas av en i stort sett trädlös ökenplatå täckt av grovt gräs och snåriga buskar.
Av ryktet är dessa människor präglade av sin natur och är således kärva och något svåra att komma in på livet, men jag har insett under mina världsomcyklingar hur väl jag med hjälp av min cykel kommer i kontakt med de flesta människor från de mest skilda kulturer. Dock har jag märkt att där finns ännu ett litet hinder oss mellan. Jag tror det beror på mitt färdsatt. De är hos de mest utsatta av världens människor som cykeln många gånger blir ett problem ty de har svårt att identifiera sig med detta färdsätt.

Till följd härav kommer jag att som en hyllning till nomaden och vandraren att lägga cykeln på hyllan och på det mest fredligaste och minst skadliga av alla färdsätt börja färdas- genom att fotvandra. Det är inte bara det hårdaste och mest utsatt svåra sätt att upptäcka världen på utan även det som sårbart fattiga människor i allmänhet bäst kan förstå, respektera och således kommer att öppna vägen intill deras innersta. Detta gäller naturligtvis även de välbeställdas dörrar. Förutom hyllningen till vandraren och dennes sätt att överleva så är fotvandring dessutom det enda sättet att på ett naturligt och icke destruktivt sätt ta sig in i områden orörd och oupptäckta av andra människor.

I fotvandrarens väg genom Patagonien väntar de svåraste hinder en upptäcktsresande kan möta. Det bör poängteras att den sträcka vi har valt att upptäcka har i sin helhet aldrig avverkats av en människa.
Här väntar oss de mest extrema klimat-, natur- och terrängförhållanden blandade med möten med vilda djur såsom valar, pumor, vildhundar, blodiglar och en oändlig mängd av tjuvar och banditer.

Fjordar är ett vanligt
inslag i bilden i
den chilenska delen av Patagonien

De stora problemen är naturligtvis vädret, den ogästvänliga naturen och klimatet, men för oss kommer det att vara nästan lika svårt att klara av att föra genom två hästar genom hela området och föda, underhålla, sköta och vakta dessa dag som natt.

Stora områden är helt tomma på möjligheter att vila eller att finna föda så långa perioder lär vi bära med oss stora mängder mat, vatten, medicin och 100 kg tung utrustning. kanske under månader. Vi lär kartlägga och orientera oss genom helt outforskade områden med hjälp av en kompass, erfarenhet och instinkt. Vi kommer att passera höga berg, isfält, en buskig torr och på vintern mycket djup lerig öken, hugga vår väg genom tät skog, passera våldsamt forsande floder med…inte bara vi utan även hästar och utrustning…försvara oss mot banditer och andra vilda djur. Vi måste under största delen av tiden vara vår egen veterinär, apotekare, doktor, psykolog, försörjare, jägare- och samlare.
Dessutom lär vi två komma överrens och det kan bli problem med tanke på att min hustru i detta sammanhang är en i stort sett helt grön tvåbarnsmamma (nu vuxna tonåringar) och förskollärare från byn Dala-Floda. En by hon i stort sett aldrig lämnat
Träskmarker, snåriga skogar, högplatåer, is, värme och kyla väntar Mikael och hans hustru i Patagonien
i hela sitt vuxna liv. Till viss kommer jag så att beskriva hur vi tillsammans upptäcker detta för henne nya vågspel med livet.
Dock kommer mitt filmande att till övervägande del ägnas att de människor vi möter efter vägen och plågor och mödor blir att underordna sig detta. En film om dessa människor och filmade under dessa förhållanden har aldrig gjorts i hela människans historia. Om vi nu tar oss genom det hela så är detta en helt världsunik händelse.

Mikael Strandberg, Dala-Floda 7 september 1996


© Swedish Cycling Page 2000