Mikael Strandberg
LÅNGFÄRDSCYKLISTENS KRÖNIKA III.
Ärade trampare!

Cykelkrönika nummer tre! 2/9/96 Dala-Floda

Idag avslutade jag min tredje bok. En skrift som behandlar min sista färd på cykel. Den från Nya Zeeland till Kairo. Jag känner mig minst lika trött i huvud och kropp efter att ha nått det målet som den stund när jag ställde mig framför den stora Cheopspyramiden i Kairo. Idag nästan på veckan två år bakåt i tiden.

Äventyret med bokförfattandet har i stort sett varit lika fängslande, lärorikt och tufft som själva färden. Emellertid känns det som om jag gjort min sista bok. Så arbetssamt har det varit. Inte blott för mig själv utan även för min omgivning.

Icke desto mindre saknar jag tiden i cykelsadeln i upptäcktssyfte världen över. Det trots att jag vet att jag om två månader ånyo iträtt mig skrårollen som upptäcktsresande. Denna gång per fot genom Patagonien. Men enbart under rätta förhållanden ty jag tycker att riktig cykling är på grusväg. Där finns de sanna upplevelserna och det serena tillvaron. Asfalt är för bilar och det snabba samhället. Ett litet uttdrag från min bok och den del som behandlar tiden med min bror i Tasmanien belyser denna åsikt väl.


Det finns ingenting som är så enerverande för mig såsom långfärdscyklist som en hårt trafikerad asfaltsväg. För att undvika att bli påkörd av hänsynslösa bilister gäller det att varje tramptag vara mycket koncentrerad. Av denna anledning ser man under en hel dag enbart asfalt, hör bara accelererande bilar och känner blott lukten av avgaser.

För min bror som cyklat till och från jobbet och genom Europa var inte de hårt trafikerade tasmanska landsvägarna varken störande eller en nyhet. För honom fångade säkerligen öns dominerande omgivning i form av en böljande tasmansk landsbygd och oändliga rader av instängslade sädesfält och betesmarker allt hans intresse. Allt var ju spännande och nytt för honom.
Personligen har jag efter två varv runt jordklotet insett att för långfärdscyklisten är det grusvägar eller folktomma leder i extrema naturområden som gäller om man vill se och uppleva någonting extra. Således blev i stort sett varje kilometer av den Tasmanska landsvägen en ständig källa till upprördhet för mig.

Lev väl och håll Er efter grusvägar!
Mikael

Så, ärade läsare, har Ni några frågor rörande allt som har med långfärdscykling att göra, tryck här!

Läs mer om Mikael Strandberg på hans sidor hos:


© Swedish Cycling Page 2000