Mikael Strandberg
LÅNGFÄRDSCYKLISTENS KRÖNIKA II.

Ärade Velociped-älskare!

I sig självt har det inte varit någon dag att minnas.
Det är måndag och dystert. Det är runt noll här utanför, gråmulet och det regnar lätt.

Folk runt omkring mig, i likhet med mig själv, drivs av melankoli och trötthet. Ändå vill jag påstå att jag på sätt och vis började leva på riktigt idag. Jag gjorde min första lunchterrängtur för året. Den tar en timme och för mig genom en lätt barrskog utmed en väg som hårt kramar Västerdalsälven.

Halva sträckan är lera, grus, rötter, sten, bäckar, myr, diken och en oändlig hög av barr. Under den här delen är det inte ovanligt att man ser både älg och rågetter. Ibland spår efter varg och björn. Alltid hör man avslappnande fågelsång.
Bitvis tvingas jag sätta ned foten för att inte vurpa. I regel anländer jag hem till utseendet lerig, dammig och skitig. Jag älskar varje meter av den delen. Det är riktigt jordnära leverne. Den andra delen består av Riksväg 71 och trafikeras ofta av ilsket körande Stockholmare på väg mot Sälen eller tunga skogslastbilar som tvingar varje cyklist skoningslöst av vägrenen. Jag använder den för att spurta. Känna farten. Svära åt den allrådande motvinden. Den delen är okej, men inte mer. Men som helhet är den en dröm för en upptäcktsresande på cykel.

Denna tvådelade lunchtur kör jag varje lunch, varje dag under den del av året jag inte lever så varje timme på färd runt världen eller under den tid när sträckan inte präglas av halvmeterdjup snö eller vårfloden. Jag kör den för att varva ned, få frisk luft och klarhet i sinne och tankar. Jag kör den för att veta att jag lever på allvar! Med åren har den sålunda blivit livsviktig.

Men under vintern uppstår ett problem. I all synnerhet före och efter halvmeterssnöns ankomst, ty då byts denna livsviktiga lunchsträcka ut mot arbete och lättja som fjättrat mig vid arbetsstolen eller i bilsätet på väg mot Dalarnas periferi för att föreläsa. Tunga perioder av mitt liv när jag känt mig halv som människa. När snön väl kommit har jag bytt ut turen mot en nästan lika rik 15 kilometers skidtur varje lunch. Det har blivit ett klart godkänt surrogat. Människan är inte hel utan frisk luft. Så är det! Ej heller utan cykeln. Ännu en sanning.

Mikael Strandberg, Dala-Floda 6 Maj 1996

Så, ärade läsare, har Ni några frågor rörande allt som har med långfärdscykling att göra, tryck här!

Läs mer om Mikael Strandberg på hans sidor hos:


© Swedish Cycling Page 2000