Mikael Strandberg
LÅNGFÄRDSCYKLISTENS KRÖNIKA




MIKAEL STRANDBERG PÅ VÄG GENOM DEN NÄSTAN VÄGLÖSA SAHARAÖKNEN

Ärevördiga Cyberspace-trampare!

Redaktör Åström har bett mig att med oregelbundenhet nedteckna en långfärdskrönika. En verklighetens skröna som skall ge Cykelsidan en långfärdstrampares syn på det här med att framföra en cykel.

Förvisso är det på sätt och vis en stor skillnad mellan långfärdscykling och annat pedaltramperi.
Farten har ingen betydelse för en långfärdscyklist. Inte heller tiden. Däremot är kärleken för tramperiet och maskinen lika stor hos alla trampare.

Själv blev jag en gång i tiden att välja cykel för att jag ville bli den förste i världen på någonting. Sådan ärelystnad och ångest var drivkraften dessa tidiga tonår. När jag väl blev den förste i världen att trampa genom den Gamla och Nya världen var drivfjädern ett finnande av meningen med livet.

Nu vet jag att cykeln inte blott är ett av de mest ekologiska och sunda sätten att förflytta sig utan också ett av de mest fredliga sätt att närma sig andra människor. Var jag än tagit ett paus i mitt trampande världen över så har jag lockat till mig människor som mött mig med glädje och vänlighet till följd av min cykel. Jag har visat genom cykeln att vi befinner oss på samma nivå. Att vi alla är lika mycket värda.

Det är ett privilegium att vara "Världsomcyklare" ! Men det är långt ifrån ett enkelt liv. Att släpa cykeln 180 mil genom Saharaöknen i 58 graders värme eller genom 80 mil jungfrudjungel dominerad av blodigelfyllda träsk är många gånger ett inferno. En tid man ifrågasätter vad i hela friden man drar på en cykel när den inte ens går att använda!

Men med åren har jag också insett att jag mår som allra bäst när jag cyklar. Kroppen är alltid stark och sund (nåja, för det mesta…) och de första timmarna i sadeln är alla ens sinnen klara som en fjällsjö och ens tankar är som mest konstruktiva. Då känner man sig som ett med omgivningen. Tack vare cykeln! Men visst, när man i skenet av en fladdrande ljuslåga försöker skriva ned dagens intryck, visst svär jag många gånger över cykeln. Och reflekterar över problem rörande den samma. Så här stod det en dag i dagboken i Pakistans öken:

Viktiga förebyggande bekvämlighetsåtgärder är att välja en cykel som passar långfärdscyklisten. Rätt ramstorlek i förhållande till kroppens längd, rätt inställning på sadel och styre. När det gäller sadlar så har jag haft alltifrån plast till en läder. De flesta har inledningsvis gett mig betydande ömhet i ändalykten, men efter några mil så har sadel och stjärt inlett en nära symbios. Bäst är dock de speciella stoppade mountainbike-sadlarna från Avocet som känts som en dröm från början till slut. När det gäller val av styre så ger ett vanligt mountainbikestyre med barends långfärdscyklisten möjlighet att av och till byta grepp för att undvika kramp eller andra smärtor.

Så, ärade läsare, har Ni några frågor rörande allt som har med långfärdscykling att göra, tryck här!

Läs mer om Mikael Strandberg på hans sidor hos:

Dala-Floda 14/3/96

© Swedish Cycling Page 2000