2008-11-23. Söndag. Malta.
Purpurgrabbarna flyger med Ryan Air till Malta. Det är reseledare Curre och medlemmarna Stor-Åke, Janne, Benga och Lill-Åke. Det är nollgradigt i luften och molnigt. Skall bli skönt att komma till värmeland. Vi samlas hemma hos Curre, som bjuder på pepparkakor och glögg Samtidigt tittar vi på skidstafett på TV, men får lämna den p g a att vi måste åka med Stor-Åkes bil till Skavsta, dit vi kommer vid 14-tiden. Vid incheckningen blir vi avvisade eftersom vi inte har checkat in via Internet. Det blir till att betala 47 kr per man som straffavgift. Vi går till kassadisken och betalar medan Sundberg hålls som gisslan av incheckningstjänstemannen, som behåller Sundbergs pass tills han visar upp kvittot för betalningen.
Därefter går vi igenom passkontrollen. Det surrar för Benga som får stiga åt sidan och ta av sig sina Bubbel-stövlar. Dessa är nämligen stålskodda för att skydda kapten mot träd och bumlingar på Betsö. I övrigt går passeringen bra denna gång.
Vi tar varsin stöl och satsar 100 Euro var och en till den gemensamma kassan. Vi väntar på avgång med RyanAirs plan till Malta kl. 15.30. Flygplanet startar i skymningen och vi beställer GT samt några smörgåsar. Tiden går snabbt och vid 19.30-tiden är vi framme vid Luqa Airport, som ligger ungefär 25 kilometer från vårt hotell i orten St Julians.
Malta är en östat i mellersta Medelhavet, cirka 93 km söder om Sicilien. Malta är Europas sydligaste stat och en av Europas mikrostater. Landet har ungefär 400 000 invånare och är medlem i EU.
Malta är beläget cirka 93 km söder om Sicilien. Avståndet till närmaste fastland söderut, Tripolis i Afrika är 325 km. Det är en ögrupp som består 7 öar varav endast de tre största är befolkade:
Terrängen på huvudön karaktäriseras av trädlösa sand- och kalkstensplatåer på omkring 200 m ö h, som ofta stupar brant mot havet; mot norr faller höjden mera jämnt. Östkusten är sönderskuren och har gott om naturliga hamnar:
Grand Harbour vid Valletta
St Paul's Bay (San Pawl il-Bahar) Här ligger St Paul's Islet, där aposteln Paulus antas ha strandat 60 e Kr
För spannmåls- och vinodlingar har man terrasserat området och belagt det med importerad jord.Uppgift om höjd på högsta berg på huvudön varierar i olika källor mellan 249 m och 258 m. Högsta höjd på Gozo är 194 m ö h.
Landet saknar sjöar, och har inga floder. Jordbruket är helt beroende av konstbevattning, men färskvatten är en bristvara. Man tar till vara regnvatten, som samlas i stora cisterner. Vattenbristen har drivit fram några arter av de få vilda växterna som tål saltvatten.
Av vilda däggdjur finns bara småarter, men det är gott om fåglar. Många flyttfåglar tar vägen via Malta. Bland kräldjuren märks ödlor och en art landkrabba. För tusentals år sedan fanns dvärgelefanter och dvärgflodhästar.
Klimatet är maritimt av s k medelhavstyp: sommartid varmt och med torka; vintrar svala och något regniga. Årsmedelnederbörden är 578 mm. Ofta blåsigt, och man drabbas regelbundet av mistralen, en kall torr vind från nordväst, och den sydliga sciroccon, som är mycket varm och torr.
Vi går först till Taxfree-shoppen och får beskedet att vi kan handla där (Vi kunde nämligen inte handla på taxfree-shopen på Skavsta, eftersom vi åkte till ett EU-land). Vi köper således en enliters JB för 18 Euro, tror jag.
Vi går igenom passkontrollen och fram till Hertz biluthyrning för att hämta vår förbeställda Opel Zafira. När Benga lämnar fram sitt kontokort och Hertz-gubben kontrollerar detta, så visar det sig att Benga är 75 år och enligt honom så får han inte hyra bil för vänstertrafik. Men se då… Då plockar Stor-Åke fram en papperskopia på det meddelande, som han fått från Hertz angående åldrar för att få köra vänstertrafik. Där står att tillåten hyrålder är t o m 75 år. Och då var Hertz-gubben tvungen att ge sig, men han behöll kopian.
Ut i mörkret och leta efter parkeringsplatser och skyltar med Hertz-logotypen. Sundberg hittar bilen och vi stuvar in oss samt vår minimala packning.
I år har vi ingen GPS-apparat med oss för Malta ingår inte i Europa enligt Garmin. Reseledaren har däremot försett oss med en papperskarta över Malta, som nu studeras noggrant. Vi frågar en uniformsbeklädd Maltesare om vägen och han ger oss ingående instruktioner. Det kan inte bli så svårt att hitta till St Julians; det är bara att följa riksväg 1 eller 8. Men se, så lätt var det inte. Det var i själva verket jävligt svårt. För vägskyltningen är undermålig, ja nästan kass, och vissa vägar var i dåligt skick med massor av lagningar. Vi kör mot Valetta och försöker hitta 3 tunnlar, som vi skall passera. Men vi hittar dom inte. Rätt som det är, så är vi nästan tillbaka vid flygplatsen. Det blir många stopp och Sundberg, som är kartläsare får gå ut och fråga kvällsvandrare efter vägen. Efter ungefär en timme lyckas vi hitta tunnlarna och sedan avtagsvägen in till St Julians.
Nu är det bara att hitta hotellet, som vi har en färgglad bild på. Det heter La Valette Resort, St George’s Park Complex. Vi åker runt i staden/orten men inget hotell liknar bilden, som vi har. Vid bokningen av hotellet så trodde vi att det låg i någon lugn förort och att vi eventuellt måste åka in till Valletta för att äta. St Julians visar sig vara ett nöjescentrum med tingel-tangel, neonskyltar och ett jävla dunka dunka.
Paceville är namnet på ett informellt distrikt på Malta beläget väster om St. Julian's. Det myllrar av barer, pubar, nattklubbar och restauranger i Paceville och det anses vara centrum för Maltas natt- och nöjesliv.
Stor-Åke ut och frågar och vi försöker åka enligt upplysningarna. Men vi kommer aldrig fram till vårt hotell. Det ligger bara om hörnet, får vi som upplysning vid ett tillfälle. Vi åker runt hörnet men inte faen hittar vi något hotell utan kommer ned till Medelhavet. Det tycker Curre är bra för han har sett att vårt hotell ligger vid havet enligt broschyren. Man bygger ofantligt mycket på Malta. Överallt på ön så ser man byggkranar och nya sandstensfärgade fasader. Rätt så enformigt egentligen. Men värre är nog att de flesta byggplatser verkade ligga öde utan någon byggaktivitet. Måhända har det hårda finansklimatet påverkat många byggen. I St Julians byggs det mycket och det visar sig så småningom att vårt hotell ligger bakom ett stort plank, bakom en byggplats och vägen in till hotellet är spärrat av en låsbar grind. Som är låst. Och bilar parkerade framför. Vi får ta ur vårt bagage och vandra 200 meter till hotellets ingång. Receptionen verkar öde men så småningom visar sig en icke alltför intresserad tjänstenisse och ger oss våra nycklar. Detta hotell har 8 våningar och kanske 100 rum på varje våning och 3 sängar i varje rum. Det blir 2400 personer. Under vår vistelse såg vi bara 3 personer i hotellet förutom oss. Benga bor ensam på våning 7 med fönster mot gatan medan Lill-Åke och Janne delar rum på våning 5. Vägg i vägg med dem bor Stor-Åke och Curre. De har fönster mot gården där en rätt så stor öde pool finns, utom en vaktmästare, som rensar poolen från nedkastade stolar.
Nu närmar sig klockan 23 och vi stärker oss med JB:n innan vi går ut för att äta. Säsongen är över så restauranten har inte så många gäster men högljudd musik hörs runt omkring.
Det blir en lugn natt för Purpurianerna utom för Benga som får lyssna på ’dunka dunka’ till klockan 4. Han hinner få en blund stund innan byggjobbarna sätter igång vid 6-tiden.
2008-11-24. Måndag. Runt på huvudön.
Morgonmålet på hotellet är inte mycket att skryta med, men det gör ingenting för vår del, därför att vi äter vanligtvis rätt så lite på morgonen. Men man får både äggstanning, korv och bacon, om man vill ha. Stor-Åke tycker om korven.
Gårdagens parkering av bilen var ingen succé, ja den var t o m olaglig. Vi nästan hindrade de stora truckarna att svänga in till sina lastningsplatser. Som tur är så har värdinnan för resebyrån, framför vilken vi står, räddat oss från böter. Polisen har uppmanat henne att ringa om inte vår bil är borta till kl.10. Nu är hon nästan 10. Vi tackar så mycket och hon försöker hjälpa oss på många sätt. Maltesarna är mycket vänliga mot turister. Det märkte vi flera gånger.
Nu installerar vi oss i bilen och följer reseledarens uppgjorda resplan som tar oss västerut på huvudön. Ön är väl cirka 3 mil lång och en mil bred i runda tal. Landskapet är tämligen sterilt med buskvegetation i huvudsak. Vi ser en del vinsluttningar medan vi letar efter en speciell vingård, där vi skall provsmaka ortens sorter. Men vi hittar inte fram utan passerar orterna Rabat/Mdina, där gatorna, triq-arna menar jag, är trånga och slingriga. Huvudön är kuperad med höjder upp till 200 meter. Uppskattningsvis så är ungefär 20 procent stadsbygd och 75 landsbygd. Va é resten då? Huvuddelen av stadsbygden består av hotellbyggnader för turister. Och på de flesta verkar arbetet har gått i stå.
Vi kommer fram till Maltas västkust till ett ställe som heter Dingli Cliffs. Landskapet här liknar Gotlandskusten och kanske särskilt Högklint. Kusten består av branta, urgröpta sandstensklippor, som liknar Gotlands raukar. Vägarna går på högplatån kanske 50 meter över havsnivån. Vägarna här är usla så vi kör i ungefär 30 km. Rätt så ofta möter vi tunga transportlastbilar, som hämtar sten och sand från öppna grustag.
På den smala vägen möter vi en cementbil och girar åt sidan. PANG, precis vid mötet. Ett stenskott av en stor sten, kanske. Båda bilarna stannar och vi går ut och inspekterar. Vi ser inga märken på vår Opel, guskelov. Sen märker vi att cementbilens ena bakdäck har exploderat. Chauffören går ut och tittar men kör efter en stund vidare, så Curre hinner knappt att fotografera kalamiteten. Vi börjar bli lite lunch-hungriga och letar oss fram till ett litet paradis som ligger vackert inbäddad i grönskan, nedanför slottet kokaburra. Roma Antica heter restauranten och vi tar in öl och mat och sätter oss att njuta av solen och värmen. Curre matar katt.
Vi åker vidare och letar vingårdar, men trots att vi ser lite vinrankor här och där så hittar vi ingen reklamskylt eller välkomstskylt, som bjuder in oss för provsmakning. Men plötsligt ser vi turistbussar och flera motorfordon utanför ett antal stora byggnader. Vi parkerar och går in bakom byggnaderna för att se vingården, men vad får vi se? I stället för vinrankor kommer Fjuttaskuttare i prydlig skoluniform för att hämtas upp av föräldrar och skolbussar, våra turistbussar. 
Färden går vidare och vi kommer fram till havet vid St Pauls Bay, som ligger på nordsidan av Malta. Säsongen är över nu och viken som brukar vara fullproppad med ankrade båtar, var nästan öde utom de bojar som markerade ankarplatserna. Här hjälper vi en tyska, som söker sitt hotell i närheten. Vi ger henne goda råd men lite senare ser vi henne igen gå utmed strandpromenaden.
Vi vänder tillbaka mot staden Mdina och parkerar bilen för i gamla staden Mdina får bara stadsfullmäktige köra bil. Vi promenerar runt och Lill-Åke gästar Herrarnas Hage medan Janne vaktar. Mdina ligger på en högplatå på 200 meters höjd och man förstår att orten har varit en utmärkt försvarsborg, när man ser ner över det torra landskapet. Nu skymmer det och mörkret kommer snabbt på dessa breddgrader. Vi återvänder till St Julians. Nästan. För i mörkret lyckas vi återigen köra fel, men på felvägen finns i alla fall supermarket Pavi, där vi inhandlar chips, nötter, whisky och 24 burkar Heineken. Allt för 40 euro. Efter kartkonsultationer lyckas vi hitta vägen hem.
På hotellet träffar vi det engelska paret Doreen och Barry. De tänker gå till Casinot, men det vill inte vi. 
Efter whisky-samvaro strövar vi ut i den ljumma kvällen och söker efter lämplig restaurant i närheten. Många restauranter ratas av en eller flera purpurianer, men när vi påträffar restauranten Viking på Ball Triq, så måste vi bara dit. Ja, alla utom Curre som med käppen gestikulerande och högljutt argumenterar för en riktig maltesisk restaurant. Reseledaren är så småningom tvungen att ge sig och under trumpen min sitter han sig vid ett eget bord och beställer:: Svenska köttbullar!!! Restaurantägarens mormor eller dylikt kommer ut från köket några gånger och morsar på oss med ”Tjena, Tjena” med bra stockholmsdialekt.
I hotellkorridoren stöter vi på Barry och Doreen, som har fått sig några glas och blir glada att bli inbjudna till Jannes och Lill-Åkes rum för att ha ett trevligt party. Barry är busschaufför i Blackpool och han är Doreens andre man. Barry gjorde militärtjänsten på Malta och berättar många lumparminnen från den tiden med sin vän Jack. Bland annat rymde de ombord på ett fartyg med destination Egypten, men blev så småningom fasttagna och fick sona sitt brott i buren på Malta. Vid ett senare tillfälle spelade kumpanerna totalberusade och lyckades komma med ett brittiskt plan till Heathrow. Där lyckades de springa direkt ut på plattan
och rusa mot flygplatsens stängsel, som de lätt hoppade över. Vid 2-tiden bröts den ljudliga taffeln, men ingen stördes för det fanns ingen.
2008-11-25. Tisdag. På ön Gozo (betyder glädje) en blåsig dag.
Det blir en fin dag med temperatur på drygt 20 grader och fin sol. Däremot är det mycket blåsigt runt hela ön. Blackpoolarna skulle ha åkt båt runt ön Malta men det blir inställt.
För att vi skall kunna åka billigt på Ryan Air så måste vi checka in via Internet och skriva ut våra boardingcards. Internetcafeer finns det gått om i staden, så vi stegar in och förvissar om att de har en printer kopplad till bildskärmen. 20 minuter kostar en euro. Vi börjar fylla i formuläret med namn och passnummer men när vi kommer till utgångsdatum, så blir det stopp. Självaste reseledaren kan inte sitt utgångsdatum och därför får Stor-Åke bli kurir och gå tillbaka till hotellet och hämta passet. Vi får betala en euro till, men sen funkar det och vi får ut 5 boardingcards på printern. Det kostar ytterligare 1,50 euro. Nu har vi lärt oss automatisk incheckning och skall använda det nästa år. Senare vid hemresan går vi direkt till pass- och säkerhetskontrollen och kan ställa oss i kö vid gaten. Men det ville vi inte. Vi satt och drack öl i stället, men nu går vi förväg. Så back till tisdagen.
Vi tar bilen och åker riksväg 1 nordväst för att komma till färjeläget, där färjan går till Gozo. På höjderna ovanför hamnen ser vi hur färjan stångas mot vågorna i sundet. Färjan rullar stundtals mycket kraftigt.
Vi ställer oss i kö vid färjeläget. Tur och retur kostar 30 euro och 2 färjor trafikerar sundet, som är ungefär 5 km brett och färden över tar 20 minuter. Efter 25 minuter kör vi ombord på färjan och lämnar bilen på bildäck. Vi tror att bilarna, åtminstone de tunga lastbilarna surras fast med kedjor under överfarten. Men vi går upp till passagerardäck och intar förfriskningar medan färjan rullar kraftigt sidledes. Vid tilläggningen i hamnen Mgarr ränner färjan kraftigt in i kajen och vi tar upp hymnen ”What shall we do with the drunken sailor”.
Gozo (67 km2 och 30.000 invånare) är kuperat liksom Malta och direkt efter hamnen åker vi uppför en backe upp till högplatån på 100 meter. Här ligger kyrkan Chapel Mgarr NostraCosa i fin siluett i solljuset.
Vi fortsätter inåt ön och passerar huvudorten Victoria och kör västerut till havet. Här finns berömda grottformationer och havsvågorna bryter mot de kalkiga klipporna i vita kaskader. Här finns även en brant klippa kallad Fungus Rock. Det innebär att klippan är rikt svampbeklädd. Vid den Blå Grottan blir vi antastade av en turistfångare, som först låtsas som om han har rätt att ta ut parkeringsavgift. När inte det lyckas försöker han beveka oss att skänka några slantar till en fattig man. Men vi är hårda. Vi parkerar vid stranden och går en liten rundtur och fotograferar flitigt.
Här kan vi inte bada.
Klipporna är för vassa och de höga vågorna skulle slå oss fördärvade mot strandkanten. Vi åker vidare norröver och passerar orten Zebbug vid nordkusten. Här har vi lä och efter att kört ner till stranden på en gammal slingrande kostig hittar vi en lugn liten vik med en stenbrygga. Viken heter Zwejni Bay och i den simmar 2 maltesare fram och tillbaka. Det gör vi snart också och trivs utmärkt i det klara Medelhavet med ungefär 20-gradigt vatten. Efter badet tar vi fram lunchkorgen. I den finns våra under gårdagen inköpta öl men även de trekants-mackor som vi köpte på färjan under överfarten. Vi njuter av eftermiddagssolen på det lilla stenparti vi annekterat, alldeles i strandkanten. Alldeles bredvid oss finns resterna av en mindre saltanläggning med rektangelformade rutor, saltpaneler, av sandsten. Under säsongen är det här en mycket gouterad badplats, om det inte är nordliga vindar.
Vi stannar till i kustorten Masalforn för att fotografera maltesiska träbåtar i karakteristiska färger, rött, brunt och blått med några gula revärer. Den här orten har många nya hotell under byggnad, som verkar ha blivit avbrutna.
Vi kör tillbaka mot Victoria och shoppar lite tilltugg till kvällen. Härvid hamnar vi i en återvändsgränd och båda Åkarna måste ut för att dirigera styrmannen under backningsmanövern.
Vi tar färjan tillbaka till Malta vid 17-tiden och styr tillbaka mot St Julians och det blir första gången, som vi inte kör fel. Samkväm på rummet och sedan får reseledaren leta upp en restaurant, som kompensation för svenska Vikingrestauranten.
Det blir restaurant Gozitan på Paceville street. Här serveras vi av två charmanta Nadjor, en från Malta och en från Rumänien. Det blir överdådigt käk med 3 oliverbiffar och 2 fiskar samt 2 franska hästar (Cheval France vin). Middagen avslutas med Drambuie och irländsk kaffe för somliga. Dessutom komplimenterades vi med 5 limoncello, vad det nu var. Vi träffar inte på Blackpolarna, så det blir en lugn kväll.
2008-11-26. Onsdag. Valetta.
Återigen en vacker och varm dag. Efter sedvanlig frukost så checkar vi ut vid 10-tiden. Vi tar en kortare biltur runt St Julians och sedan åker vi kustvägen mot huvudstaden Valetta. Hela kustvägen ner är bebyggt med fräsiga hotell. Fortare än vi tror, har vi kommit fram till orten Sliema (betyder fred), som utgör den norra delen av Valetta Harbour. Vi parkerar vid strandpromenaden (Parkering på Malta verkar vara gratis om man parkerar på giltiga tider och platser). Vi tar en promenad längs stranden och blir snabbt övertalade att ta en båttur för 10 euro (barnpris under högsåsong). 
Detta ingår även i reseledarens planer, så efter 15 minuter åker vi runt i Valettas berömda hamn i en lokalfärgad träbåt med en pratglad och informativ kapten samt Stor-Åkes döda svärfar, som uppstått och nu satt framför oss. Det visar sig senare (När vi talat om för honom att han egentligen är död. Till detta replikerar han att han varit i Tyskland några gånger) att han praktiserar under rundturen för att bli kommentator under nästa säsong. Det blir en verkligt intressant och informativ färd mellan hamnens alla vikar. Vi passerar massor av motorbåtar (bland andra Chelseas ägares jakt)och segelbåtar samt 2 lyxkryssare bl a Queen Victoria. Djupet inne i hamnen är på vissa ställen 30 meter djup. Det finns ett antal fartygsdockor, varav den största kan ta in 300.000 tonnare. Den största kranen kan lyfta 150.000 ton. Veteifanhurdegårtill. Efter 90 minuter är vi tillbaka vid utgångspunkten och klockan är 14, så vi lunchar på en trevlig liten restaurant vid ramblan. Valetta turen avslutas med en äventyrlig bilfärd i centrala staden med sina branta backar/gränder, vilket förnöjer chauffören ofantligt men passagerarna kanske inte njuter i samma nivå. Vi försöker dock hitta det stora kapellet St Johns katedral, men lyckas inte trots chaufförens envishet. Han måste ge sig så vi styr mot flygplatsen Luqa och parkerar uthyrningsbilen på sin plats, eller åtminstone i närheten av sin plats.
Vi lämnar nyckeln till Hertz och passerar passkontrollen med våra egna boardingcards utan problem. Ja sen väntar vi på avgången för Ryan Airs flight 19.35, som blir något försenad, men kommer i tid till Skavsta. Stor-Åkes bil står kvar och rattas i mörkret av Janne, som kör till Reimers. Här väntar Berit och tar hand om sin man, medan Sundberg kör hem och Megner lånar Curres bil och Janne sover kvar hos Curre. Slut.
