"Den andra banan", vilken idag har sin sträckning från Norsborg och Fruängen till Ropsten och Mörby centrum, beslutades 1956 efter två års utredning av generalplaneberedningen. Detta för att sammanbinda de sydvästra ytterområdena med staden. Arbetet skulle påbörjas så snart projekteringen med den första banan var klar. För att sedan hela innerstaden skulle få tillgång till tunnelbana togs 1962 beslut om förlängningen från Östermalmstorg till Ropsten. Huvuddelen av banan togs i bruk 1964 och sin nuvarande sträckning nådde banan 1978. En förlängning till Lidingö och Vaxholm fanns också med i planerna en gång i tiden men av bla hänsyn till de naturområden som banan skulle gå igenom lades dessa planer ner.

Planeringen av den andra banan skilde sig i ett avseende väsentligt från den första. Man lade nämligen största delen under jord (ca. 75% mot ca. 20%). Att göra detta ansågs medföra stora fördelar genom att man då inte förstörde oexploaterade områden genom att skära av eventuellt uppväxande stadsdelar med en banvall. Kostnaden för att dra tunnelbanan under jord översteg inte heller kostnaden för en ovanjordsträckning på banvall.

Då staden växer svämmar den över och därmed föds förorterna. Den utveckling man förutspådde på 50-talet innebar att man ansåg sig behöva betjäna ett område på upp till 40 km från stadens centrum med spårtrafik. Detta skulle enligt en plan av 1957 års lokaltrafikskommitté ske med hjälp av tre stycken fullständiga tunnelbanesystem sammanlänkade av busslinjer och bundna till SJ:s regionala tågtrafik i centrum av staden vid Centralstationen/T-Centralen.

Detta betänkande lades fram 1965 och var beräknat fylla Stockholms behov till och med 1980-talet. Nästa steg blev det så kallade "Dennis-paketet" med sina ringleder för biltrafiken och väst-sydliga snabbspårväg vilken i dagens läge är under byggnad.