”Tätort i Älvdalens kommun, mellersta Dalarna (Kopparbergs län), 12 km s.v. om Älvdalen; ca 400 inv. (1990). Till Evertsberg räknas även orterna Dysberg och Mångsbodarna (tidigare Evertsbergs kapellförsamling). Evertsberg är beläget i gammal jord- och skogsbruksbygd. Pendling sker till Älvdalen och Mora. Vasaloppet passerar förbi Evertsberg. Det ålderdomliga tornlösa timmerkapellet med anor från 1500-talets början är i sitt nuvarande skick resultatet av en ombyggnad 1750. Altarskåpet från ca 1450 har ursprungligen tillhört Leksands kyrka. – Namnet (1539 Aeffuidzbergh) innehåller troligen ett gammalt mansnamn Övid.” (Nationalencyklopedien).

I Evertsberg talar man evertsbergsmål, som är en dialekt av älvdalska. För oss övriga är detta språk obegripligt. Man tror att älvdalska låter som fornsvenska, och det sägs att en älvdaling och en islänning förstår varandra. Brudgummens morfar, som är född och uppvuxen i Evertsberg, talar än idag älvdalska om man ber snällt.

I Älvdalen med omnejd har man sedan 1700-talet brutit porfyr och dalagranit, och 1788 grundades Elfdalens porfyrverk. Praktföremål i porfyr användes av Karl XIV Johan som statsgåvor; t. ex. fick den ryske tsaren en 4 meter hög amfora som fortfarande kan beses i Sankt Petersburg. Porfyrer blev tradition som statsgåvor, och så sent som 1914 överlämnade Gustaf V ett par porfyrvaser till franske presidenten Poincaré. De största pjäser som framställts vid Elfdalens porfyrverk är utförda i garbergsgranit, däribland Rosendalsvasen från 1925 i Stockholm och Karl XIV Johans sarkofag i Riddarholmskyrkan. Sedan 1980 är porfyrverket nedlagt, men viss tillverkning sker fortfarande. I Mångsbodarna bryter man fortfarande den röda dalasandstenen och porfyr.

Så här ser kapellet ut: