"Don Quijote" är enligt många litteraturhistoriker den första riktiga romanen, och visar som första litterära verk, såväl åsiktsmässigt som stilmässigt på den nya litteraturens brytning med den äldre romantiska riddarlitteraturen.

Handlingen utspelar sig i slutet av 1600-talet i Spanien, närmare bestämt regionen La Mancha i den sydöstra delen av landet. Trots att den ganska exotiska sydspanska miljön hade varit ett perfekt föremål för vackra naturbeskrivningar, har författaren bara inskränkt sig till att beskriva själva handlingen och endast nämnt omgivningarna i förbigående, utan att dessa har spelat större roll för handlingen. Trots att boken på många sätt skiljer sig från den äldre litteraturen, har den liksom föregångarna den typiska tendensen att inte fästa särskilt stor betydelse vid miljön.

Huvudpersonerna i boken är den "vandrande riddaren" Don Quijote och hans väpnare Sancho Panza. Don Quijote, en tämligen lån och smal lågadlig herre har, efter att ha läst alltför många riddarromaner blivit sinnesrubbad och fått för sig att han är en vandrande riddare. Som alla andra vandrande riddare med självrespekt, drar han ut på ett privat korståg i syfte att bekämpa tyranni och förtryck, samt vinna ära och berömmelse åt sig och sin livs kärlek, Dulcinea av Toboso. Precis som hela riddarrollen är även hans drömdam egentligen bara en vanlig bondflicka, men som tur är har Don Quijote en mycket välutvecklad fantasi.

Precis som varje riddare behöver dock Don Quijote en väpnare. Till den uppgiften väljer han sin granne Sancho Panza, en knubbig liten bonde med gott hjärta men något klent förstånd, och lovar denne en egen ö om han följer med på färden. Tillsammans drar dessa två antihjältar ut på en galen färd under vilken de får vara med om en hel del sällsamma äventyr.

Som person är Don Quijote, ytligt sett, inte särskilt trovärdig. Men detta gäller endast om man tolkar personen i fråga helt bokstavligt. Själv tror jag däremot att författaren använde Quijote som en symbol för den drömmande idealisten, snarare än som riktig person, och i den egenskapen fungerar rollfiguren utmärkt. Den praktiske men väldigt vidskeplige väpnaren Sancho däremot är, för sin tid i alla fall, en relativt typisk bonde. Den rätt så förnuftige Sancho, helt olik sin herre, skapar en viktig kontrast kontrast, som drömmarens ständige jordnära följeslagare. Och det är just kontraster som är så typiska för denna bok; Quijote vansinnig, men ej den förvånade omvärlden. Quijote bland molnen, men faller ofta ner till otrevlig verklighet. Detta gör ont, varför han flyr igen. Vad gäller huvudpersonernas utveckling så kan denna inte sägas ske succecivt, utan snarare abrupt. Vad gäller perspektivet hela berättelsen igenom är författaren "allvetande" och kan sägas "servera" informationen om huvudpersonerna.

När det gäller tidsbegrepp och återblickar, är den här boken ganska intressant. För det första får man aldrig en tydlig signal om tidsrymden som händelserna spänner över. Av händelseförloppet att döma handlar det om ca 2 månader, men några klara uppgifter ges aldrig. För det andra finns endast en återblick, som egentligen är en liten bok i boken. Denna vävs ihop med huvudhandlingen, men spelar egentligen inte så stor roll. Liknande återblickar är relativt vantliga i äldre böcker. Som exempel kan nämnas "Candide", där en liknande återblick finns. Denna "berättelse i berättelsen" är mer än bara en rolig detalj: den är egentligen på sätt och vis självbiografisk, någonting som jag kommer att komma in på lite senare.

Ytligt sett är "Don Quijote" en komisk berättelse om en galen man som lever i sin egen fantasivärld full av jättar, onda trollkarlar och dylikt. Men denna bok är i själva verket mycket djupare än så. Den handlar om en drömmare som mot alla odds kämpar för att uppnå sina mål. Han stöter på en hel del problem, och får gång på gång känna hur bitter nederlaget är, men trots det ger han inte upp, utan fortsätter kämpa av hela sitt hjärta. Av omvärlden uppfattas han som spritt språngande galen, men detta har också varit många stora mäns öde. Därför representerar den galne Don Quijote varje drömmare och kämpe, som trots motgångar strävar efter att uppnå sitt mål.

Men det finns även en tredje sida av denna bok, som kanske är den djupaste av alla. Men för att förstå denna aspekt, måste man veta lite om författaren, Miguel de Cervantes.

Cervantes deltog i slaget vid Lepanto (mellan turkar och spanjorer) där han blev sårad och till råga på allt tillfångatagen av fienden. Han satt därefter i fängelse i 5 år tills han friköptes, och kom tillbaka till Spanien. I sitt hemland betraktades han som en krigshjälte, men när han kom hem blev han knappast väl bemött. P.g.a. ekonomiska oegentligheter fick han även sitta i fängelse i Spanien ett tag.