Framför hans röst hörs ett fyrkantigt tomrum
Han vill älska med himlen som är fylld av stjärnor

Svartplastig sopsäck smälter in i hans hud
Bubblar och luktar, ryker säckväv
Mannen vi räds bär vår rädsla
Som sorgen bär sitt barn

Illaluktande bojor av hud, med plast

Ingenstans finns äckligheten kvar
Asätare, gasmätere barnbedragare

Vi förenar oss och skiter på världen
Vi röker tungmetall och gnuggar ryggen med stålull
Vi piskar oss själva blodiga för att bevisa något
Att vi är män av våra fäder och modeller