| I alla böcker av Eric Lundqvist finns en
eller flera vita som behandlar de infödda med förakt och bristande respekt. De är vad vi idag kallar
rasister. Det kan man ju fördöma och tycka är hemskt, men vi ska komma ihåg att människosynen vid denna
tid skiljde sig åt avsevärt från den vi anser vara riktig idag. För den geneverstinkande holländaren var
det självklart att han var högre stående än de små bruna indoneserna. Möjligen kunde han tänka sig att
förlusta sig på någon av kvinnorna, men bara så länge han ville. (Oftast så länge han var placerad på ett
visst ställe, när tjänstgöringen var klar var det tack och hej till kvinnan som måste hitta en ny vit man
eftersom ingen infödd kunde tänka sig att äkta en kvinna som varit tillsammans med en vit.) |
| Denna allmänt utbredda
hållning bland de vita kolonialtjänstemännen gör Erics inställning till de infödda desto märkligare. Han
hade ofta en infödd nära vän i böckerna (ex. Barah och Dullah
som båda fått varsin bok skrivna om sig) och det verkar som om han trivdes bättre i deras sällskap än med de vita.
Hos kolonialtjänstemännen såg han bara en förljugen yta av brutalitet och stel auktoritet, där all ångest och all
smutsig mänsklighet kom fram vid dryckesgillena på verandan under den varma tropiska kvällen. |
| Eric trivdes bättre i
djungeln nära natur och människor. Här kunde han vara en i mängden (naturligtvis ett exotiskt blickfång) och
slippa oket av en västerländsk civiliserad värld. |
| Eric dömde människor efter
deras handlingar, inte efter deras hudfärg. Men, det fanns en tid i början av vistelsen i Indonesien när han var
mer påverkad av gängse uppfattningar och kunde använda uttryck som pengahungriga kineser, fega araber och lata
papuaner. Ju längre tid han tillbringade bland de indonesiska öarna, desto mindre använde han dock sådana nedsättande
epitet. |
|
