P U Stenhammars normalritning för folkskoleseminarier, 1866.
Beslutet om införandet om en folkskola 1842 medförde att ett antal utbilningsanstalter inrättades. Dessa finansierades av staten, men huvudman var domkapitlen, dvs kyrkan.
Ett av dessa folkskoleseminarier förlades till Linköping. De första decennierna fick utbildningen förläggas till olika förhyrda lokaler. Detta var ohållbart i längden, men 1866 lyckades biskop Bring övertyga riksdagen om behovet av en egen byggnad för utbildningen av lärare.
1869 fick skolstaden Linköping sålunda en av landets första seminariebyggnader. För normalritningarna stod arkitekten P U Stenhammar och som byggmästare anlitades Jonas Jonsson.
Fasaden mot Drottninggatan 1999
Byggnaden uppfördes vid Drottninggatan som då var nyutlagd och låg i stadens utkant. Till byggnaden hörde en vidsträckt skolgård. Den skulle vara stor för att kunna användas till "elevernas exercisövningar och barnens lekar, än även för trädgårdsanläggning och planteringar..".
Byggnaden placerades en bit in på tomten och man avsåg att "anbringa ett vackert staket mot gatan".
Verksamheten
överflyttades 1927 till seminariet, sedermera lärarhögskolan, vid Östgötagatan. Se
vidare: Lärarhögskolan.
Mellan 1963 och slutet av 1990-talet var seminariebyggnaden delvis skymd av
Länsstyrelsens datacentral, en grå betongbyggnad som var uppförd vid Drottninggatan.
Källor: Byinv. LH4.