Sjövägen till Näset	Vånevik Stenhuggarmuseum är närmast att betrakta som ett ekomuseum som breder ut sig över ett större område, där man kan se spåren av de mänskliga aktiviteterna i relation till naturens förutsättningar. Här finns Våneviks faktarum samt Näsets faktarum på en udde nordöst om Vånevik. Gemensamt för de båda områdena är spåren av rallvägarna, de många stenbrotten och kajerna där stenen skeppades ut. Verksamheten vid Näset varade fram till 1926. Här finns även en intresssant flora och fågelliv, som beskrivs i faktarummet. Näset präglas mycket av naturen. Hit ut har det aldrig funnits någon bilväg. Vånevik däremot präglas av villasamhället där stenbrotten och rallvägarna delvis ligger bland husen. Här ses även lämningar av en krutkällare samt flera kajer, där de förr så vanliga kranarna nu saknas. I samhället finns Ångkransbrottet dit allt mer av verksamheten koncentreras. Här återskapar man en stenhuggeriarbetsplats med stenhuggarskjul, kompressor, smedja, stensliperi med vertikalslipmaskin och rallväg. En nytillkommen tradition är den 'bergspredikan' som varje år hålls i skymningstid en sensommarkväll. I Vånevik fortsatte verksamheten fram till 1956, då arbetena i stenbrottet Gamle Hult upphörde. Något senare togs verksamheten åter upp för att under en kort period bryta råblock. Idag krossas mycket till grus i Gamle Hult. I Vånevik kan man uppleva skillnaden i boende för arbetare och disponent. I arbetarkasernen finns en museilägenhet som visas helger under sommartid medan den fd disponentbostaden numera är en privatägd villa. Byggnaderna uppfördes under 1870-talet. Åren dessförinnas hade många av stenbrotten mutats in, främst av tyskar. Stenvillan uppfördes 1877 av ägarna Kessel & Röhl som privatbostad, dels till dem själva vid besök i Vånevik, dels som bostad till disponenten Schylander. Faktarummet vid Gamla kajen i Vånevik beskriver i text och bild stenindustrins historia utifrån temata som produktion, yrkeskategorier, transporter, maskiner, löner, arbetarkamp och fackföreningar med mera. Här finns en modell som åskådliggör arbetet i ett stenbrott. Faktarummet ute på Näset skildrar vad stenhuggarna högg samt områdets intressanta flora och fauna. Här höggs både gatsten och byggnadsssten. I Hjalmar Myrbäcks dagbok kan vi läsa att han under sommaren och hösten 1924 högg två av kapitälerna till Konserthuset i Stockholm. Året därpå högg man nio stycken "gubbskallar" (porträttbyster). "De skulle till Göteborg, till Chalmers tekniska högskola. Det var berömda kemister och fysiker som skulle förevigas i granit. Den jag högg var syrets upptäckare, apotekaren från Köping, Scheele." Vill man i lugn och ro läsa en skildring av hur det kunde vara att arbeta som stenhuggare finns boken Hård klang, som skrivits av Hans Hergin, son till en stenhuggare i Vånevik. Första upplagan av boken kom ut 1937. Här i hemsidan citeras ett avsnitt från bokens andra upplaga som utgavs i omarbetad form 1951. Boken har också gett namn till museiföreningen Hård Klang som drivs helt ideellt. Föreningen bildades efter det att Oskarshamns kommun bidragit med uppbyggnaden av verksamheten, som sedan överläts på museiföreningen.
Näset, rallväg med spår av vändskiva
Näset, stenbrott
Näset, kolonn till Stockholms Konserthus slipas
Vånevik, Ångkransbrottet
Modell i Våneviks faktarum