(Hans Hergin, Hård klang, Stockholm 1951,sid 79)
Teofils bidrag till stålets och granitens symfoni kunde liknas vid ett knappt märkbart tirr-tirr. Han satt där på sin enbenta stol med en liten barnslig hammare i ena handen och slog så oändligt försiktigt på en smal mejsel, knappt större än en blyertspenna. Teofil högg ett kapitäl, en sten med många utspekulerade krusiduller. Ett infernaliskt arbete i tjugotvågraders köld. Den minsta lilla oförsiktighet, en aning för hård klapp av hammaren - och ett hörn eller en bit av en kant lossnade i det material som var lika skört som hårt.

Teofil måste gång på gång ta sig en åkarbrasa, ty händerna ville stelna och det dög inte. Varje gång hade han något han ville säga. - Om man skulle göra varg så här mitt i jullöningen, det vore småtrevligt. - Akta dig för det gosse! morrade Olof mellan sina hårda slängar. Du har tagit upp för mycket förskott på den där stenen. En pängasten, den där. Lömsk att ha att göra med… att göra varg

utskrift