Den svenska stenindustrin
Stenindustrin växte fram parallellt med den övriga svenska industrin.
Genom sin karaktär av utpräglad exportindustri var den starkt
konjunkturkänslig och beroende av förhållanden i de uppköpande länderna.
Efter att från 1870-talet ha präglats av oavbruten stegring, inträdde
omkring 1903 för granitindustrin en allvarlig kris som minskade exporten
till mindre än 10% i jämförelse med året innan. Efter något år inträdde
dock bättre förhållanden och den tidigare stegringen fortsatte. 1907
inträdde ånyo en försvagning av exporten dock ej så stark som 1903.

1915 hade nästan all stentillverkning tvingats att upphöra och en
omfattande arbetslöshet inträdde bland stenhuggarna. 1916 hade omkring
60% av de 14000 stenhuggarna tvingats övergå till andra yrken. För att
bereda de övriga yrkesmännen försörjning anslog staten betydande medel
till lagertillverkning och stod för ökad inhemsk användning av sten.

Efter världskrigets slut förbättrades konjunkturerna och exporten tog
åter fart. Eftersom under kriget många stenhuggare bytt yrke, uppstod
vid mitten av 1920-talet viss brist på yrkesmän. Bland annat hade Tysklands
ekonomi stabiliserats så att detta land ånyo blev en viktig kund.
1925 utfärdade emellertid den tyska regeringen ett dekret, som avbröt
större delen av den svenska stenimporten samtidigt som beställningarna
minskade även till andra viktiga länder.

Även denna gång skedde emellertid en ändring till det bättre och Tyskland
inträdde ånyo som storkund. 1929 nådde exporten av granit ungefär samma
nivå som 1913, det sista året före nedgången under kriget.

Den ekonomiska världskrisen 1930 ändrade mycket snabbt denna lyckliga
utveckling, främst genom den tyska marknadens svaghet. Leveranserna till
andra länder minskade och arbetslösheten blev på nytt ett allvarligt problem.
Exportsvårigheterna fortsatte och 1935-36 omplacerades omkring 3000
stenhuggare på nytt i andra yrken. Stor arbetslöshet rådde dock alltjämnt
inom branschen. Slutet på 1930-talet kännetecknades av en serie
statsingripanden till stöd för stenindustrin. 1937 utgjorde 80-90% av
gatstenstillverkningen statliga beställningar för att minska arbetslösheten.
Ytterligare påfrestningar inträdde med andra världskriget. Behovet av snabbt
utförda försvarsanläggningar gav emellertid många stenhuggare nya
arbetsuppgifter.

1941 kom det stora tyska beställningar på sten till representationsbyggnader
och till Hitlers sk segermonument, vilka medförde att många stenhuggare
fick arbete. 1944 stod det klart att tyskarna inte kunde fullfölja avtalet
och arbetena upphörde. Många stenhuggare sökte sig nu till andra industrier.