Stenbrotten
Allmänt sett är det lätt att hitta spår av stenbrytning. Att datera brytningen är betydligt svårare då bryttekniken för byggnadssten förblev i stort sett likartad fram till 1800-talet. Bearbetningstekniken skiftade däremot, så det fordras att man hittar spår av bearbetning i brotten. Spåren efter gamla brott döljs snabbt i vårt land. De växer igen och täcks av vegetation. Fortsatt drift förintar dessutom ofta spåren efter tidigare brytning. Indicerna på gamla stenbrott är handborrshål, spår efter flatkilsmärken, och låga brytningsfronter samt kvarlämnade skulpturdetaljer.
I samband med industrialismens genombrott omkring 1850 övergick man till maskinell brytning och bearbetning. Härmed kunde man också utnyttja hårda bergarter som granit och diabas.

Natursten i byggnader
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Blekinge län.
Riksantikvarieämbetet Statens historiska museer
Institutionen för konservering
Tryckt Lund 1996

Stenbrotten i Vånevik
Den röda, medel- till grovkorniga, delvis blåkvartsförande Smålandsgranit som från mitten av 1800-talet till 1970-talet bröts i Våneviksområdet benämndes inom stenindustrin som Våneviksgranit. Stenen användes i stor utsträckning till monument- och byggnadssten, men en del gat- och kantsten har också producerats här. Ett trettiotal brott blev upptagna i detta område, varav de för byggnadsändamål viktigare brotten ska nämnas här.

Fridolfs berg. Detta brott ligger strax väster om gamla landsvägen nordväst om Norra Vånevik. Bergarten är en grovkornig, blåkvartsförande granit. Verksamheten pågick under 1920-talet, 1926 flyttades ångkranen från Ångkransbrottet hit.

Grinderum (Gamlehult). Brottet Gamlehult vid Grinderum sydväst om Södra Vånevik är områdets största stenbrott. Brottet öppnades vid sekelskiftet, och stordriften fortsatte fram till 1956. Därefter har vid enstaka tillfällen under 1960- och 1970-talet brutits råblock.

Målen 2. En röd, grovkornig och blåkvartsförande granit från ett litet stenbrott ca 2 km väster om Södra Vånevik har lokalt använts till husgrunder och grindstolpar. Brottet är idag fyllt med skrotsten.

Norra Vånevik 2 (Ångkransbrottet). Brytningen i Ångkransbrottet inom centrala Norra Vånevik pågick från 1870-talet fram till 1926 då ångkranen flyttades till Fridolfs berg. Bergarten är en vanlig Våneviksgranit.

Norra Vånevik 3. Väster om gamla landsvägen och söder om Fridolfs berg har man brutit en grovkornig, blåkvartsförande granit i ett ca 500 meter långt område. Brytningen skedde i hällkanter, och stenen avyttrades i form av råblock.

Norra Vånevik 4 (Ladkärra). Den röda, medelkorniga graniten från brottet Ladkärra har huvudsakligen bearbetats på plats till socklar och grindstolpar. Brottet ligger väster om den nya Europavägen västsydväst om Norra Vånevik.

Näset. Vid Näset ca 4 km norr om Påskallavik var flera brott upptagna i en röd, grovkornig granit med blå kvarts och centimeterstora fältspatkristaller. Produktionen utgjordes av gat-, kant- och byggnadssten. Sten från Näset har bl a använts vid uppförandet av Konserthuset i Stockholm.

Södra Vånevik 1 (Pumpe-, Kasern- och Bastebrottet). Den brutna bergarten i dessa tre brott intill den gamla landsvägen norr om Södra Vånevik är en medel- till grovkornig Våneviksgranit. Kasernbrottet drevs i slutet av 1800-talet, huvudsakligen för framställning av byggnadssten till Kielkanalen i Tyskland. Graniten i Bastebrottet var ovanligt sprickfattig, det största lossade blocket hade en storlek på 10x12x15 meter.

Södra Vånevik 2 (Brödlösa). I nuvarande parken söder om Södra Vånevik finns ett gammalt, numera vattenfyllt brott i medelkornig Våneviksgranit. Graniten var ganska rik på sprickor, och det var svårt att tjäna pengar här, därav namnet.

Södra Vånevik 3 (Blädingen). Två stenbrott finns väster intill den nya Europavägen söder om Norra Vånevik 4. En grovkornig röd granit med vit kvarts har brutits till råblock, Idag är brotten mer eller mindre igenväxta.