Båten lägger till, allt är packat och klart, Claudio tar sin väska i hampan och går långsamt nedför den smala landgången. En lång stund står han stilla på de varma kullerstenarna intill båten och tittar. Känslan av att vara framme är som att långsamt öppna ögonen och vakna efter en lång natts sömn. Men nu är han definitivt vaken. Larmet, hamnlivets hetta och puls, slår emot honom med en oemotståndlig kraft. Obevekligt sugs han in i ett nytt tempofyllt liv. Ljud, dofter, liv och rörelse allt i en enda stor, brokig, lockande och trivsam röra. Passagerarna strömmar ut ur båten. Det är fuktigt och mycket varmt i luften. På olika villkor kliver de av båten och in i den berömda staden, Rio de Janeiro. Många hemtamt säkra, andra som Claudio lite avvaktande och trevande, nyfiket insupande allt det nya.
Taxi, taxi, ropas det från alla håll och kanter. Claudio känner sig snart tvungen att acceptera det oundvikliga och hoppar in i en av de osande plåtburkarna. ’Vart i helvete åker man nu? med femtio kronor på fickan’. In mot centrum i de äldre stadsdelarna nånstans där det inte är alltför exklusivt och dyrt att bo. Han får sällskap av bröderna Anibal och José Visus från Argentina. De ska vidare med båten till Buenos Aires. — Säg åt taxigubben att han kör in mot centrum, down town, till de billiga kvarteren, ropar Claudio till bröderna från det bastuvarma baksätet. Okey, taxigubben har fattat.
— Si senhor, säger han flinande och flyttar vant sin gula cigarrettstump från den enda mungipan till den andra. Till ett billigt hotell va, fortsätter han med en menande underton. Kanske tror han att de vill åka till ett horhus?
Efter tjugo minuters tutande och viftande i den avgasstinkande trafiken stannar taxin till slut framför ett risigt hotell i ett ruffigt område. Rena rama slumkvarteren. Hotellet, en jättestor gulaktig träbyggnad, ligger på en genomfartsgata, straxt intill ett torg. Inträngd mellan en mängd billiga restauranger och kaffebarer dominerar huset hela kvartersbilden.
— Här kommer du att trivas, säger taxigubben och viftar med
den släckta cigarrettstumpen mot Claudio.
Utefter den jättelånga bardisken hängde sjöfolket i sina ljusa kakikläder. Mest skandinaver och tyskar i bruna läderstövlar och brokiga snusnäsdukar runt halsen. Kvinnor i alla åldrar och typer gjorde bilden komplett. Samtliga bord var upptagna och överfulla med flaskor och askkoppar. Glas var det sparsamt med. De flesta drack direkt ur flaskan. Kakelgolvet var täck med ett tunt lager av sågspån. Modigt klev de in i den fulla lokalen och trängde sig ner vid ett stort runt bord bredvid några mörkhyade brassar. Claudio beställde in tre cervejas. Servitrisen i stort rutigt förkläde med penna bakom örat var snabb. Straxt kom det in tre jätteflaskor med starkt och gott öl. Sorlet i baren var trivsamt gemytligt, som en öronbedövande ljudkuliss.
Folk gapade, skrek, skrattade och skålade i en enda stor röra. En vacker kvinna närmade sig bordet.
— Sueco marinheiro, viskar hon med en mjuk sensuell röst i norrmannens öra.
— Nä´ nä, ja é norsk, svarar norrbaggen på felfri norska.
— Da me uma whisky, vädjade hon rart till hans plånbok. Den lilla något runda men sköna kvinnan, en, sensuell och kurvig sak, log sitt allra ljuvaste leende mot honom.
Norrbaggen föll direkt.
— Klart hon ska ha en whisky, sa han och blinkade menande runt bordet, eller hur?
— Visst, ska hon det.
— Norve’go marinheiro, make love to little Belinda, lockar hon, very sheep, och drar upp honom på det böljande dansgolvet. Från den stora jukeboxen strömmade tonerna från en pockande samba. Norrmannen svänger yvigt med i dansens virvlar.
— Han kan ju dansa!
Plötsligt, får Claudio se en ung mulatska, knappast mer än en tonåring, resa sig upp från ett bord längre ner i lokalen. Hon nitar fast sina bruna ögon i hans blå och vinkar frenetiskt så att de mjuka lockarna flyger runt hennes lilla ansikte. Hennes bordskavaljer, en tysk sjöman, försöker dra ner henne på stolen igen, tydligen urförbannad över hennes tilltag. Men den unga kvinnan har bestämt sig, hon vet vem hon är ute efter. Hon ställer ned sitt glas, lämnar tysken och kommer med klapprande steg mot deras bord. Tysken reser sig upp och tittar efter henne. Riktar sina hårda ögon mot Claudio. Jaha, suckar han nu blir det liv i luckan. Tysken ser ut som om han vill fightas för sin dam. Och vem kan väl klandra honom för det, kvinnan är ung och vacker. Framme vid deras bord slänger hon sig om halsen på Claudio. Hennes ögon glänser kroppen vibrerar den korta kjolen korvar sig högt upp på hennes höfter.
— Meu amor, säger hon, te amo, te vou a amar por simpatia.
Hennes välformade läppar nafsar honom i örat. Hon säger att hon vill ha honom utan betalning. Horor tänker Claudio kan man inte lita på ett ögonblick. Men han är redan begeistrad, betagen och nästan förälskad. Hon är för vacker. Ung, kanske arton eller nitton, svällande, nakna bröst under en tunn blus, bruna ben, som ser extremt långa ut på grund av den korta kjolen. På de nakna fötterna har hon ett par rödlackade, höghalsade lätta skor. Ogenerat svänger hon sig ner i Claudios knä. Med ett ben på var sida om hans midja omringar hon honom och välter nästa omkull både honom och stolen. Hon ler och andas med små puffar till andetag in i hans ansikte. På nära håll en och annan centimeter från hennes skrattande ansikte ser han att hennes mjuka hy och runda kinder har kvar små röda märken av tonårsfinnar. Med spelande, glada ögon en liten, rund näsa över en bred rödmålad mun har hon snart fullbordat sin erövring. Claudio är fast. Hon heter Bonita.
