Den kraftiga blixten skär upp en bländande gata i den svarta natthimlen. Med en hård knall far den som ett levande väsen tätt över taken och ned i havet. En vindpust ruskar häftigt om i palmkronorna. Claudio tittar på klockan, 03.00, punktligt som en tidvattenvåg skulle fredagsnattens skyfall infinna sig på exakt samma sätt som de tre föregående nätterna. Om några sekunder skulle slagregnet störta ned på Rio’s gator och under cirka tjugo minuter dränka den glittrande sambastaden i ett dånande ljummet vattenfall. Skönt med ett avbrott, tycker Claudio som dragit sig tillbaka till den lilla kvarterskrogen Carioca. En anspråkslös lokal vars största tillgång är en vacker bardisk i blankslitet ädelträ. Möbler och annan inredning är det ont om, sex runda bord och ett tiotal stolar, inga tavlor eller speglar, endast två stora fönster med dekorativt långa ränder av intorkad skit på utsidan. Carioca är en typisk arbetarkrog. Hit kommer inga turister, kvarteren runt Rua Riachuelo, vid foten av ett ökänt favelaberg, ser alltför hotfulla ut. Även Claudio hade tvekat när han första gången sköt upp den lilla entrédörren, klev in över den höga tröskeln och försynt stängde dörren efter sig. Efter några steg in på golvets mönstrade kakelplattor hade han stannat upp ett ögonblick för att kolla läget, betrakta miljön och barfolket som trängdes runt disken. Den typiska BAR-atmosfären, dofterna från varma kroppar, inpyrd tobaksrök och den något syrliga odören av öl och rom, kändes bara neutralt avvaktande och inte ett dugg farlig, tyckte han och steg modigt vidare mot den storväxta bartendern som med tung blick stirrade honom i ansiktet. Ett par steg från alla ryggar snodde barfolket runt. Stumt, med forskande ansikten, betraktade de hans intrång. Bartendern gjorde en hastig rörelse med huvudet, en typisk brassehälsning, huvudet kastas bakåt i en kort nick, hällde därefter upp en billig sort av Jamaicarom i ett stort färgat glas på fot som han räckte fram över bardisken. Claudio tog, hummande ett ’obrigado’, emot glaset, smuttade på den ljumma drycken och gick därefter på snabba fötter till det fönsterbord som i fortsättningen skulle bli hans stambord. Konstigt nog hade han känt sig både accepterad och ignorerad av folket i den lilla lokalen, men han brydde sig föga. Claudio trivdes här, kände sig hemma och trygg i den ruffiga miljön bland obemedlade cariocas. Regnet piskar ilsket mot de svarta barfönstren, det går inte att se ut - endast spegelbilden av krogens interiör syns i rutan. Efter en lång och stekhet dag, omväxlande på Copacabana-beachen och i sambans virvlar på gatorna, mellan stadsdelarna Flamengo och Botafogo, betraktar Claudio sömnigt trängseln vid baren, vid borden sätter man sig bara när det är någon form av spel på gång. Barfolket har numera vant sig vid att han kommer in vid 02-03-tiden, stannar en timme eller så på väg till sitt hotell. Med sina regelbundna besök har han blivit en ordinarie inslag i krogmönstret, annars är barfolket mest en anonym skara män i enkla kläder med enkelt ursprung och blanka ansikten, det är sällan han pratar med någon annan än bartendern Costa och den gamla servitören. För tillfället trummar Claudio otålig med fingrarna på den solkiga plastduken, efter en dryg halvtimmes väntan börjar han ilskna till på den gamla mannen som ännu inte dykt upp med hans enkla beställning, förmodligen har han nickat till vid sin romflaska i köket.
’Gubben är gammal men törsten är ung’ brukar han flinande säga till Claudio. Varje kväll samma ritual, Claudio är den enda gästen som får eller snarare tvingats till en sorts bordsbeställning, kanske vill den gamle mannen ha bort honom från bardisken. Gubben som heter Aldo Jésus brukar kika efter honom från sin position vid köksdörren bakom bardisken, och så fort han upptäcker honom kommer han fram och pekar med sin bordstrasa bort emot bordet vid fönstret för att han ska ta sin vanliga plats, därefter kommer han helt i onödan med papper och penna, Claudio beställer alltid in samma sak, varje kväll. Med ett ’si senhor’ försvinner han sen ut i köket för att hämta beställningen. Men ikväll har han inte kommit tillbaka. Plötsligt bryts Claudios tankar och det trygga krogmumlet av ett ljudligt brak, den lilla entrédörren flyger upp och slår med ett hård smäll in i väggen, dörrens färgade glasrutor skallrar oroväckande i sina träramar. Den brokiga skaran kroggäster hajar till. Costa placerar sig strategiskt nära sitt stora basebollträ under disken. Under ett ögonblick blir det tyst i lokalen, allas ögon riktas mot den misshandlade dörren. Genom bardunklets svagt gulaktiga sken kikar samtliga karlar bort mot den mörka dörröppningen. Nattens huvudperson gör entré. Efter ett långt svart ben och en stor naken fot i sandaler uppenbarar sig konturerna av en storväxt brasse. Tyst utan att yttra ett ord stannar figuren upp och står stilla i den trånga entrén. Publiken flyttar oroligt på fötterna, man känner en viss olust inför det okända hotet - av erfarenhet vet man att det kan smälla när som helst och utan direkt anledning. Ljuset faller mjukt på bjässens yviga svarta hår och den breda bringan. Ansiktet är neutralt orörligt sånär som på de spelande svarta ögonen och de stora näsvingarna som vibrerar vällustigt när han insuper rökdimmorna i den fulla lokalen. Det ser ut som om han står där för att ta sats. Favelakungen, den lågmälda viskningen når snabbt fram till Claudio, som utan att begripa betydelsen och innebörden av den smått andaktsfulla viskningen, nyfiket betraktar den kraftfulla gestalten i blå shorts och kavaj. Mannen drar varsamt igen dörren bakom sig och snabbt, nästan med ett språng, lämnar han sin position och banar sig fram mellan tyst avvaktande kroggäster. Atmosfären och spänningen stiger några grader. Vid den trånga bardisken makar karlarna sig åt sidan när han kliver fram och hugger en flaska rom från hyllan bakom disken. Med flaskan i handen vänder han ryggen åt den av någon anledning brett flinande bartendern, drar ur korken med tänderna, torkar av flaskhalsen och tar en djup gurglande klunk medan han blickar ut över den lilla lokalen. Han söker uppmärksamhet. Kanske är det hans krog, funderar Claudio. Skit samma, mig rör det inte, muttrar han högt för sig själv, vänder bort blicken och betraktar sin egen bild i det smutsstrimmiga fönstret. Men strax får en ny häftig rörelse vid bardisken honom att titta upp igen. Under sin spretigt, något vildvuxna, blonda lugg ser han hur den stökiga typen åter bryter stämningen och bullrande lämnar sin plats vid bardisken för att styra kosan in i lokalen. Satan han är på väg hit, hoppas att han inte är ute efter bråk, tänker Claudio som trots att han känner sig osäker på mannens avsikter ändå inte vänder bort blicken. Det skulle kunna tolkas som feghet eller som japanerna säger — att förlora ansiktet. En fadäs han kunde klara sig utan. Han är ju den enda utbölingen här. Trots att krogsorlet vid det här laget återgått till sin normala nivå är man helt klart nyfiken på vad som nu skulle hända. Utan att stirra, det gör man aldrig i latinländer, tittar samtliga efter den stökiga brassen där han plöjer fram mellan borden. Claudio lutar sig något bakåt i stolen och tänder en cigarrett medan han lugnt betraktar mannens framfart. Bortsätt från sin ovanligt kraftiga kroppsbyggnad skiljer han sig inte nämnvärt från de övriga bargästerna, tycker han. Men hans sätt att gå är utmanande, som en sjösjuk boxare vaggar brassen fram över golvet, applådera mig. Här kommer kvarterets hårding hann Claudio tänka innan han stannar vid hans bord och med en ljudlig, (föraktfull?), fnysning, häftigt drar ut en stol, svänger den runt och sätter sig ner mitt emot. Med de långa benen på var sida om stolens bakben lutar han sig tungt mot stolsryggen och fram över bordet. Med forskande ögon och en aggressivt framskjuten haka studerar han närgånget Claudios rödbrända fysionomi, den flagande näsan och de spruckna läpparna.
Länge… utan att säga nå´t, sitter han där och stirrar.
Claudio glor tillbaka. Nyfiket tittar han på mannen, som riskfyllt gungar fram och tillbaka på den lilla stolen, plötsligt stannar han upp mitt i rörelsen och låter hela kroppstyngden vila på stolens tunna bakben. Han ser smidig ut trots sina modiga kilon. Det breda ansiktet domineras av en präktig näsa och markerade, något fläskiga läppar. Det glimmar av metall ur hans breda mun. De grova händerna är också fulla av glitter. Ringar i guld och silver på alla fingrar och två klockor i gulddoublé på högra handleden. Tydligen är han mån om sin status och sitt utseende. En blanksliten mörkblå sidenskjorta och den smutsgrå kavajen placerar honom bland eliten i kvarteret. Här går man normalt klädd i undertröja och byxor. Vill du bråka gubbe så får du också börja, tänker Claudio som av någon anledning inte känner sig ett dugg skrämd av den stora mannen bara några centimeter från hans ansikte. Han vill inte bråka. Med ett fundersamt uttryck i ansiktet frågar brassen stillsamt:
— Vem fan är du? och varför sitter du på krogen ensam mitt i natten. Ensam i Rio är nå´t man inte är, fattar´u väl!! säger han med bullrande bas och rynkad panna.
Claudio lutar sig fram över bordet:
— Sverige, säger han abrupt.
— Va? utbrister brassen med ett häpet uttryck i det mörka ansiktet. Stolen åkte ner på alla fyra benen.
— Sverige, upprepar Claudio, jag är från Sverige, Skandinavien.
Nää... han fattar ingenting, ser enbart förvirrad ut, med den stora högernäven river han runt i den yviga kalufsen.
— Schweiz? frågar han hoppfullt och nickar ivrigt med små knyckiga rörelser på det stora huvudet.
Skit samma, tänker Claudio.
— Jag är från Europa.
— Aha, Europa bra, bra, nickar han. Den gamla världen.
Trevande börjar de prata med varandra. Brassen kan inte ett ljud på något annat språk än portugisiska. Lite naivt kanske, men inte ovänligt eller aggressivt på något vis vill han veta om kvinnorna i Europa och om det finns karnevaler.
— Vad håller du på med, bor du här? undrar han.
Plötsligt uppenbarar sig Aldo Jesús med den efterlängtade mackan och vinet, han hade väl vaknat till efter allt oväsen och blivit nyfiken. Med sin skitiga trasa torkar han av plastduken ställer ned glas, fat och bestick framför Claudio. Förvånat betraktar Claudio gubben Aldo när han för första gången häller upp lite vin i glaset, han måste vara klart förvirrad. Aldo undviker deras blickar och tittar tomt bort mot bartendern, den gamla kroppen ser spänd ut, kanske är han rädd för den mörka brassen som tyst väntar på att han ska bli klar. Så fort mackan kommer på bordet grabbar han med självklar auktoritet tag i brödet, delar det broderligt i två bitar, sätter tänderna i den ena halvan och ger Claudio den andra. Därefter tittar han länge på vinflaskan, ropar sen på Aldo Jesús:
— Ta hit ett glas! befaller han.
Claudio bryr sig inte. Han är väl törstig kan man tänka. De äter och dricker, när de druckit ur vinet säger brassen:
— Claudio? det är väl ett latinsk namn va? Heter du det?
— Just det! Det var hotellportiern, den förra alltså som…
Otåligt avbryter brassen. Han vill inget veta.
— Fyy…fan! vilket blaskdricka, säger han föraktfullt om det ljumma något söta vita vinet och han har rätt, vinet är dåligt.
— I Rio dricker vi rom, öl eller whisky, förklarar han med en törstig blick på det urdruckna glaset. Kom amigo, nu går vi hem till mej och får nåt riktigt att äta och dricka.
Tvekande svarar Claudio att det nog är dags för honom att dra sig tillbaka mot hotellet.
— Skitsnack! det är ju karneval eller hur, säger han och reser sig upp från bordet.
— Okey, säger Claudio, som ändå lockas av tanken att se hur en sån här man bor. Men först vill jag veta vart vi ska!
— Ser du dom här, svarar brassen och öppnar sin kavaj så att Claudio kan se pistolerna som sitter nerstuckna i byxlinningen. Vi ska gå dit dom här hör hemma, annonserar han med ljudlig stämma och pekar med en av de stora pistolerna inåt lokalen. Den andra riktar han mot fönstret och favelaberget utanför. Som en stor och ståtlig staty, med en farlig glimt i ögonen, står han där med armarna utsträckta. Han ser ut som ett kors… Rio’s svarta Jesusstaty.
Han vill imponera.
— Fråga inte så mycket, fortsätter han, du behöver inte vara rädd, här är jag kung, favelakung i eget rike, flinar han brett och självsäkert.
Meningen är uppenbar. Budskapet är riktat till alla kroggästerna. De ska alltså upp i ett favelaområde. Mitt i natten. Mystiskt hotfulla platser dit man inte ens vågar sig dagtid.
Favela, ordet kittlar varnande på tungan. Rio’s omtalade baksida. Ett myller av fallfärdiga kåkar som klänger uppför stadens branta, kullar och berg. Bristfälligt hoplappade ruckel av bräder, tegel och korrugerad plåt, som står hopträngda sida vid sida som en enda lång, oregelbunden mur hela vägen upp till toppen. Vad han ’so far’ har hört om de ökända favelaborna så lever de sitt eget liv i en sorts livsbejakande, sinnlig frihet mitt i allt elände.
Natten är kvav, mörk och öde där Claudio, tätt efter fevelakungens breda bak, tigande stegar uppför favelaberget. Smala och slipprigt hala, slingrar sig de små vägarna brant upp mellan husväggarna. Favelakungen går säker och stadig på foten i halkan. Kåkarna står tyst avvaktande och hotfullt mörka runt omkring. Konstigt, funderar Claudio, antingen sover folk eller också är det inga hemma…
Plötsligt! utan förvaring, halvvägs uppför berget, sliter favelakungen fram sina pistoler och avfyrar en serie blixtrande skott ut i nattens kvava mörker. Claudio som varit på helspänn hela tiden, slänger sig handlöst ner i skydd bakom närmaste vägg. Har han fått fylleslag? undrar han något skrämd över det oväntade utbrottet. Man kan ju aldrig veta.
— Ha, ha, ho, ho, skrattar kungen våldsamt. De stora tänderna blänker i mörkret där han står med sina rykande pistoler.
— Nu var du snabb, va! Men du Claudio, ropar han ner mot husknuten, du behöver inte vara rädd! Jag bara upplyser ’mitt distrikt’ om att jag är på väg hem. Nu vet alla att kungen är hemma, min fru sätter på nattamaten och ställer fram öl tills vi kommer fram, förklarar han som om det var den naturligaste sak i världen.
Vilken jävla typ! Skottens aggressiva dundrande ringer och vibrerar fortfarande i öronen. Genom hans förvirrade hjärna far några ostrukturerade tankar, svensk skjuten i Rio... Claudio får en stark förnimmelse av alltings förgänglighet och relativa status. Det krävs så lite för att förändra så mycket. Dock inte för favelakungen. Bredbent, självsäker och totalt oberörd av oväsendet väntar han på att Claudio ska kravla sig upp på stigen igen.
— Det är karneval, eller va? halvsjunger han med dånande stämma och börjar gå uppför berget igen. Konstigt... att ingen reagerat. Inte ett liv, inte en rörelse trots det vilda skjutandet, tänker Claudio som börjar bli tveksam till det här äventyret men ändå tar sig upp och går vidare. Högst uppe på toppen ligger favelakungens omålade hus.
— Här bor jag, säger han och visar på ett stort grått fyrkantigt trähus vid branten. Därborta! han pekar lite längre ner åt höger i backen, bor mina släktingar i mina hus, säger han med en viss stolthet i rösten. Ett fladdrande ljussken, bakom gardinerna i den fönsterlösa gluggen avslöjar att någon är uppe och väntar.
