En varm eftermiddag i Augusti år 5326 före Kristus, i ett område som i dag ligger i Irak, men som då befolkades av Sumererna förberedde mormor Kubaba kvällsmålet. Hon gick en runda runt huset för att hämta en sopkvast och upptäckte då en lerskål som blivit kvarglömd från gårdagens middag. Man hade överraskats av ett kraftigt regn och snabbt flyttat måltiden inomhus.

  -Att jag kunde glömma brödskålen, bannade sig mormor Kubaba.
Hon böjde sig ned för att hälla ut regnvattnet men hejdade sig vid synen av det förvandlade vattnet. Sedan brödet i skålen hade lösts upp hade en jäsningsprocess satts igång. Vätskans yta täcktes nu av ett kraftigt skum och en sötaktig, ganska angenäm doft kunde förnimmas från skålen.


  Sonsonen Mambufa kom ångande runt hörnet. Han var på väg till brunnen för att släcka sin törst efter en lång dag på fälten. Mormor Kubaba föreslog att han istället skulle smaka på det märkliga vattnet i lerskålen. Mambufa som var törstig efter flera timmars arbete lyfte med glädje skålen till sin mun och tog ett par rejäla klunkar.
  Mambufa log sitt bredaste leende, höjde skålen igen och drack ytterligare ett par klunkar. Det var en skatt dom hade funnit.

Kanske var det så det gick till när ölets uppfanns. Grundprincipen i historien är inte helt osannolikt, utan faktiskt ganska trolig. Det vill säga att man glömde en bit bröd (sumererna kunde baka) i vatten och att vätskan spontant sattes i jäsning.
   En annan teori säger att möjligen upptäcktes ölet som en följd av att säden fuktskadades när den bärgades. En slags spontan mältning blev följden och när den välling man kokade av mjölet blev stående, jäste den till en alkoholhaltig dryck.
   Hur det än gick till, finns det äldsta beviset på ölbryggning just från arkeologiska fynd från den sumeriska kulturen, från ungefär 4000 år f Kr.