Man vet inte riktigt hur länge multipel skleros har funnits, men så
långt tillbaka i tiden som pålitlig registrering finns, sedan 1905 i
Mayoklinikens journalregister, har MS varit ungefär lika vanligt
förekommande som idag.
Sjukdomen fick sitt namn 1835, men historiens första MS-skov beskrevs
möjligen i den isländska sagan om S:t Thorlakr omkring år 1300.
Där beskrivs en kvinna vid namn Halla. Hon förlorar först synen
och sedan talet, men efter ett par veckor återfåår hon synen och
talförmågan i etapper. Den här sortens övergående
symptom är typiska för MS, ett sk skov.
Den första beskrivningen av en livslång kronisk sjukdom med
förbättringsperioder och återfall finns i handlingar om S:ta
Lidwinia, 1380-1433, från Schiedam i Flandern. Hon insjuknade vid 16
års ålder med gångsvårigheter och ansiktssmärtor.
Under sina följande levnadsår fick hon skov då hon blev
förlamad i ena armen, fick synstörningar, känselstörningar
och tillslut förlorade förmågan att gå.
Sjukdomsförloppet och symptomen är förenliga med MS (men
MS-diagnosen är dock inte fastställd p.g.a. att gällande
diagnoskriterier kräver även en del objektiva fynd).
Jean Cruvelhier, professor i patologisk anatomi i Paris var den förste att
komma med en beskrivning av MS med ritningar på utspridda ärrliknande
härdar (plack) i ryggmärg och hjärna. Han hade även korta
kliniska fallbeskrivningar 1835.
Det finns flera beskrivningar som visar att man länge har haft en
MS-liknande sjukdom. Greve Augustus d´Este´ (1794-1848), kusinbarn till
drottning Victoria, skrev 1822 i sin dagbok (han döpte den till "The
case of Augustus d´Este´) om övergående synsvårigheter,
domningar och kraftlöshet i benen. Han försämrades under åren
och måste ha käpp som balansstöd. Handstilen i dagboken
försämrades och han blev alltmer sängliggande. Den tidens
"bäste" läkare ställde då diagnosen "spinal
paraplegi" ("förlamning i benen p.g.a. ryggmärgssjukdom").
Mycket av det han skrev tyder på synnervsinflammation.
Jean-Martin Charcot (1825-1893) var den som presenterade MS för världen.
Han utvecklade en neurologisk avdelning vid Salpetriere i Paris, där
han visade sambandet mellan symtomatologin och obduktionsfynden. Charcot hade
hjälp av att han kunde observera sjukdomens förlopp, nämligen hos
ett av sina hembiträden. Hon dog senare och Charcot fann förändringar i
lillhjärnan när han obducerade henne. Han skrev en bok där han
beskrev symptom som snart gick tillbaka och symptom som sakta
försämrades. (Hjärnan och ... -MS, av Oluf Andersen s. 2-3)
Chacot fann också att härdarna består av myelin som skadats och
delvis frigjorts från nervfibrerna. Man brukar tala om Charcots triad, som
innebär tal-och balansstörning samt koordinatiosrubbningar.