Att denna bil gör 0-100 på 3,8 sek ingerrespekt så det är bäst att hålla i sig ordentligt. Med ett lätt tryck på gasen smyger jag iväg ut på vägen. När jag har bekantat mig med reglagen ökar jag hastigheten ytterligare. Jag förvånas varje gång jag kör den här bilmodellen över hur pass lättkörd den är. En bil med 530 hästkrafter förväntas vara svårkörd. Tungtrampad koppling o.s.v. men detta är inte fallet, den är snarare lika lättkörd som vilken mellanklassbil som helst under förutsättning att du håller dig inom hastighetsgränserna och låter bli att backa. Styrningen är neutral och lagom trög. Växelspaken är något kärv och exakt vilket inger förtroende. När trafiken lättat upp vågar jag gasa på för fullt. Motorn tjuter som en ilsken tjur när jag arbetar mig upp genom växlarna. Väghållningen är superb tack vare den låga tyngdpunkten och det elektroniska fjädringsystemet. Vägen känns allt smalare och bilar som jag kör om blir till streck och efter en liten stund hittar vi en rejäl raksträcka. Nu står jag på för fullt på alla växlar och accelerationen är enorm. Det känns som att bli påkörd av en lastbil bakifrån. På femte växeln närmar sig hastigheten 300 km/h!!! Att åka 300 km/h på Autobahn är en sak, men att framföra en bil i denna hastighet på en normal dubbelriktad Italiensk landsväg är minst sagt sanslöst. Den höga farten framkallar en rejäl adrenalinutsöndring. Blodet forsar i ådrorna och näsvingarna fladdrar. När bilen lättar i 280 över ett krön undrar jag om jag skall överleva detta? Om jag dör så gör jag i alla fall med ett fånigt flin på läpparna.
Det är lätt att ryckas med och bli exalterad när man får äran att framföra en bil av den här kalibern. Att då vara objektiv biltestare är inte det lättaste. Finns det ingenting negativt att säga om den här bilen? Det som inte är bra är bakåtsikten som minst sagt är urusel. För att ha full kontroll över backningen rekommenderar jag att man öppnar dörren och sätter sig på tröskeln. Med en smått akrobatisk ställning gasar och styr man bilen dit den skall. Sedan har vi ett bagageutrymme på 150 liter som på sin höjd rymmer en sportväska. Kvalitén på inredningen har förbättrats enormt efter Wolksvagens övertagande men den når ändå inte upp till Ferarris fantastiska kvalitetsnivå. Bränsleförbrukningen skall vi inte ens tala om. Om man bortser från dessa små petitesser är detta en fantastisk bil.
Belissima Lamborghini!!!
Taxichauffören såg ut som ett frågetecken när jag sa gatuadressen jag ville åka till, men när jag sa det förlösande ordet Lamborghini sken han upp som en sol. No problemo! Utanför en av fabriksbyggnaderna stod en silverglänsande Diablo SV. Betäckningen SV står för "Sport Veloce" vilket innebär 530 ystra hästkrafter och 603 Nm att disponera fördelade på 1530kg. För dig som tycker att Ferrari har blivit en utslätad massprodukt och verkligen vill synas, då är det här bilen för dig. Att försöka vara diskret i en Diablo är en omöjlighet.
Dörren glider upp med en tyst väsning. Den spartanska inredningen är klädd i grå mocka. Stramt men ändå ombonat, i alla fall för att vara en Lamborghini. Kombinationen med den silverglänsande lacken och den gråa inredningen är mycket smakfull och kupén känns på något sätt luftigare än tidigare Diablo jag har provat. Jag får intrycket av att kvalitetsnivån har höjts en hel del sedan Volkswagenkoncernen tagit över rodret på Lamborghini. Att sätta sig i en Diablo är en konst som kräver ett visst mått av vighet. "Smidig som ett kassaskåp" är ett uttryck som vi alla känner till. Precis så kände jag mig som då jag ådrog mig en rejäl bula på mitt bakhuvud då jag skulle sätta mig i bilen . Att hoppa in i bilen med elegans a´la testförare på Lamborghini är inte att rekommendera, i alla fall om man inte har tränat på det några gånger. Testbilen var försedd med klimatanläggning och en dag som denna då termometern visar att det var 37 rader varmt utanför bilen behövs den verkligen.
