Den första Bröderna Marx-filmen jag såg var "En natt i Casablanca" jag var nog inte mer än fem år gammal, men de hysteriska farbröderna var då det roligaste jag hade sett på TV. Nu många år senare när jag även sett deras övriga filmer och kan mer om dem så tycker jag nog att de var som bäst i filmerna de gjorde för filmbolaget MGM. Ingen annan har klarat av att göra lika galna filmer som bröderna, inte ens "Nakna pistolen"-filmerna kommer i närheten. Det är ju faktiskt ifrån bröderna Marx många av dagens filmer lånat mycket av sin galna humor.

Det var brödernas mamma Minnie Marx som fick fram Groucho(med på målad mustasch), Chico, Harpo(den "stumme") och Zeppo (som bara var med i de första filmerna) i rampljuset. Hon var sönernas manager och ordnade så att de fick uppträda på vaudevilleteatrarna runt om på Broadway i New York vid 1900-talets början. De lärde sig snabbt vilka sorts skämt som gick hem hos publiken. När bröderna skulle spela in sina filmer gjorde de på samma sätt. De spelade upp manuset fast i teaterversion och prövade vilka skämt som gick hem eller inte, och ändrade och lade till innan de blev nöjda. Att improvisera var ett måste, så grundmanuset var aldrig sig riktigt likt efter brödernas ändringar.

Redan i deras första film "Millionärernas Paradis" från 1929 är den bastanta damen Margaret Dumont med. Hon räknades nästan som den femte brodern, och var nära nog ett måste i deras filmer. Den sista film hon medverkade i med bröderna var "En dag i varuhuset", och då hade hon stått ut med dem i hela sju filmer. Margaret förstod nästan aldrig skämten om kring hennes person. Hon frågade ständigt om vad det var som var roligt och ofta inte ens efter förklaringarna fattade hon vad det roliga, och det är nog det som är så bra med hennes fantastiska agerande i dessa helgalna filmer.

I deras sista film tillsammans "Sardinmysteriet" från 1950 var bröderna i sextioårsåldern och rätt trötta på filmandet. Anledningen att spela in filmerna var nästan bara för att Chico skulle kunna betala tillbaka sina stora spelskulder. Det roligaste med "Sardinmysteriet" är faktiskt inte bröderna utan att det är då man får se en mycket ung Marilyn Monroe i en kort scen.

Enda gången man fick "höra" den "stumme" Harpo tala var i hans nedskrivna memoarer. Boken var lämpligt nog kallad "Harpo talar", annars lär det inte finnas en enda ljudinspelning av hans röst.

Niclas Elvingsson