Vid 11 års ålder träffade jag Janne "Blomman" Blomkvist som lärde mig hur man höll en gitarr. Jag stog där med Blommans ljusblåa Kent framför spegeln och drömde. -Det här är vägen till flickornas gunst tänkte jag. Första egna bandet blev "NOISEMAKERS" (Mammas påhitt efter hur det lät) Övriga i bandet var: Lennart "Flingan" Andesson (gitarr), Reidar "Wille" Wilhelmsson (trummor) skitfina blåglittriga Sonor trummor Reidars farsa var tvungen att sälja bilen. Basen trakterades av Lasse Lennartsson (Röd Kent) Det var en evinnerlig tur att Lasse hade en jättesnäll mamma som köpte en spritt ny Hagström 630 förstärkare med låda där man kunde koppla in 2 instrument i samtidigt. Mina päron var väl måttligt förtjusta i mina Rock-idol planer så dom tyckte att det räkte med att investera 375:- hos Franks Musik, Lilla Nygatan i Stockholm För detta kapital fick jag en lila-färgad Italiensk el-gitarr som hette Elite. Fyra, ja hela fyra mikrofoner och en hel hoper med knappar. Baksidan på den var klädd med ett plastmaterial som såg ut att komma från en toalettsits-fabrik. -Gu´va vacker den va! Men någon förstärkare var det inte tal om. Jag fick snåla in mig på Lasses fina Hagström. Jo föresten päronen gjorde ytterligare en investerig i "Rock-idol projektet" - Ett nästan nytt Kent-Eko från Hagströms Musik i Uppsala. Jag kan än idag känna lukten av det, det hade inte bara ett underbart eko-ljud utan det luktade speciellt om det, där det stog brevid sängen när jag somnade om kvällarna. Noisemakers tunerade runt i hela kommunen under några år,ja till och med ända till Västerås. Två tjejer Westberg och Hamrin startade till och med Noisemaker Fan Club de´du! En sommar gjorde jag ett inhopp som solo-sångare i den omåttligt populära soul-bandet THE MAD´S och skrålade Wilson Pickett´s In the midnight hour från den lövade dansbanan så att träden kroknade i Bruksparken.Det var midsommaren 1967. Hösten 1967 bildade jag ÖRJANS BLUES MESSENGERS. Musikstilen framgår av namnet. Bandet bestod av: Reidar (trummor), "Kula" Lagerkvist (saxofon), "Pop-Allan" (bas) ersattes av "Falle" från Gävle på basen, Palle från Hallstahammar (gitarr), Han hade en Marsallförstärkare som blev hans inträdes- biljett i bandet, Jag ägde fortfarande ingen egen förstärkare! Vilken typ jag var! PETER GREEN var idolen. Toalettsitsgitarren dög inte. Les Paul var drömmen. Blomman som spelade i THE MAD´S lånade dock ut sin Burns London gitarr. Den fick duga. Men jag hade hört talas om en Les Paul hos en Hallstabo som hette Harry Brickman, som skulle säljas. Jag åkte ner och kollade in guran som låg i en potatislår i en källarskrubb. Utan ett ruttet öre på fickan fick jag första-tjing på brädan som skulle bytas ut senare mot en orkesterburk. Slet hela sommaren på bruket för att få ihop dom 600:- som var priset på drömplankan. Gissa om jag blev besviken när jag efter sommarens slit fick höra att: Nej den böt Janne på Hagström in för 1.100:- och så tokig trodde inte du skulle vara!!!! Jag vet att Janne hade en en kille från Örebro som hade sagt åt honom:Om du får in en begangnad Les Paul så köper jag den direkt, därav det saltade inbytespriset. Jag vet dessutom om att killen från Örebro hette MATS RONANDER Sjuttio-talet brakade in med MARSHALL-väggar platådojjor och distade gitarrer. Plånboken var lite tjockare nu (Efter att ha sålt min bil), så "Jåpen" Palm frågade om vi inte skulle dra igång hans nyligen avstannade band: PROGRESS ? Jovisst med Vit SAAB 2-takt 2 fyllda plånböcker for vi upp till Stockholm. Jag hade sett en annons i DN om en beg. GIBSON LES PAUL för 2.300:- av en kille som hette Ronny Gustavsson. Men fan va besviken jag blev när jag upptäkte att det inte var "en riktig" Les Paul utan en SG-modell. Efter prut till 2.300:- inhandlades gitarren. Sedan bar det av till en affär som jag hade sett på Torsgatan - Musikbörsen hette skrubben. JERKER, som han hette, hjälpte oss att få Marshall-lådor och VOX förstärkare. för slantarna, året var 1972. Förutom Jåpen så var det Pop-Allan, (basisten you know), Trum-Per "Vargen" Andersson som blev PROGRESS under halva sjuttiotalet. Gud förlåte´oss för alla spräckta trummhinnor. När vi skulle ut och spela så hade vi en hel lastbil med högtalare för att vi skulle höras. När man gick och la sig efter en spelning så hade man ett slätstruket A i öronen som gonattvisa. Tack Jim Marshall! Jåpen och Per la av och Lasse Väänänen köpte Jåpens prylar och på trummor kom Pirre Magnusson in i gänget. Vi fortsatte en tid och spelade ikapp med Stålverkets dån ( Vi vann!) Sedan kom den stora kärleken, tre Vilddjur och karriär i blickfånget och klippte snabbt av strängarna i ett par decennium. Tills återfallat mitten 90-tal. Jåpen hade fått skavsår på fingertoppen, Pop-Allan flyttade till Norrland (Hedemora) och producerade flygblad och ungar så det stod härliga till. Jåpens lillebror "Buppen" tog hand om basen och Frasse vår gamle kollega från Dunder i Hallsta höll i Shure micken. Allan tryckte afficher och sa: Nej det här inte PROGRESS utan NO PROGRESS, när det inte är alla gamla gubbar med och utvecklingen av musik och prylar är inte heller framåtskridande. Så han tryckte dit NO framför namnet. Så då fick ni veta det. Trum-Per valde att spela i dansband och slutade. Frasse kom ihop med sina gamla musik-polare i Hallsta. In från dimman kom Henke Kaipanen (Shure-mick) med mycket friska ideer vad anbelangar musikvalet idag. Trumpinnarna ärvdes av Micke Englund som spelat både jazz med storband och tunerat runt i Finland på suspekta krogar med BACKSTREET. Osså har kassan stadgat sig för mig lite mer på ålderns höst så idag försöker jag ta igen alla VOX:ar, Les Pauler, Strator, Marshalls, Ackusetter, mm.mm. som jag aldrig fick äga när jag var liten. Därav mitt idag pryltokiga sinne på gott och ont.

ÄN ÄR NOG INTE SAGAN SLUT!!!!!!!!

Örjan