Sanning

Varje sann tänkare bekymrar sig om att fundera på vad sanning är och vad som är sant. Vad menas med en sann tänkare frågar sig den skarpsynte. Jo här har vi ett uttryck för språkets slarvighet. Med en sann tänkare uttrycks inget om i fall det är sant att han är en tänkare eller om det han tänker är sant. Satsen avser att uttrycka personens hängivelse åt en specifik aktivitet. Att vara sann har egentligen inget med sanning att göra. En sats är sann då det den uttrycker återfinns som fakta. Men det finns olika slag av sanning. T ex "Venapel är ett kungarike" är en sann sats. Varför är den då sann? Jo, av det enkla faktum att ingen vettig människa bestrider att Venapel är ett kungarike. Venapels folk är överrens att landet är ett kungarike. Då är det sant. Men tänk om en illasinnad varelse hävdar att Venapel är styrt av armén. De flesta hävdar att detta är lögn men för några är det en sanning. Låt oss ta ett annat påstående: "Solen går upp varje dag". Jag vågar påstå att ingen motsäger sig detta faktum. Satsen är sålunda sann. Den är sann i kraft av världsalltets beskaffenhet. Den är skulle jag hävda alltid sann och har alltid varit sann. Ingen behöver komma överens om dess sanning. "Solen går upp varje dag" är sann oberoende av människan. Satsen är nödvändigt sann.

Vi skiljer sålunda på situationsberoende och eviga sanningar. Man bör också skilja mellan påståenden och fakta som utgör världen. Ett påstående är sant om det finns ett faktum som svarar mot det, annars är det falskt såsom jag redan förklarat. Den enda sanning som icke kräver direkt fakta i världen är lagen. Är lagen en evig sanning? Det går att se tillbaka på en tid då lagen icke fanns. Sålunda är lagen ingen evig sanning men den är en nödvändig sanning så länge Zou-Edin och Venapel existerar. Lagen är en så komplex sanning att den kräver sina uttolkare. Det går inte att ta på lagen så som det går att ta på och sätta sig på en stol. Om jag säger "Detta är en stol" kan var och en själv konstatera att det jag säger är sant. Men om jag säger "Lagen har rätt eftersom det är lagen" kan inte var och en var själv konstatera att det jag säger är sant. En sanning som lagen kräver kunskap och en högre insikt. Var och en förstår självklart att det jag säger är sant på samma vis som om Pendergast Larac skulle uttala "Jag är kung". Men vår härskare behöver inte tala om att han är kung av samma anledning som vi av Zou-Edin inte behöver säga att lagen är sann.

Hittills har vi kommit fram till att det finns eviga, nödvändiga sanningar som är oberoende av människorna. Vidare finns det sanningar som är sanna i en viss kontext eller situation. T ex "Jag fryser för det är så förtvivlat kallt". Det finns också nödvändiga sanning av arten att Pendergast Larac är kung och att lagen är sann. Slutligen finns det en art av sanningar som har att göra med vårt språk. Jag tänker på satser som "Alla bönder brukar jorden". En sådan språkligt sann sats är sann därför att begreppet bonde inbegriper att han brukar jorden. Annars är han ingen bonde.

Sanning är alltså något vi kan komma överens om. Ett påstående kan vara sant för en person och falskt för en annan. Vissa sanningar är av nödvändighet sanna och vissa är logiskt sanna. Hur kan vi då veta om något är sant eller falskt. Ja här finns det faktiskt en trygg väg att gå. Vi ställer oss bara följande frågor. Om vi på heder och samvete kan svara ja på någon av dem har vi stött på en sanning.

Motsvarar påståendet fakta i världen?

Är påståendet del av lagen?

Ger påståendet en egenskap eller aktivitet till ett fenomen, en person eller annan varelse, en sak, ett yrke, en företeelse eller liknande som i sig inbegripa den tilldelade egenskapen eller aktiviteten ?

Uttalar sig påståendet om allmänt accepterad konvention i enighet med konventionen?

Nu återstår fortfarande problem att lösa. Ser vi t ex samma saker i världen. Om två personer ser olika saker vem har rätt? Jag kanske följer listan ovan och tycker mig kunna hävda att jag funnit en sanning. Det är tyvärr inte säkert att jag funnit en sanning trots allt. För det första kan mina sinnen lura mig. Jag ser ett hus men i själva verket finns där inget hus. För det andra kan jag tolka lagen eller konventionen felaktigt. För det tredje kan jag besitta ett undermåligt och felaktigt språk.

När jag säger att punkt a) till d) ger mig svaret på om jag stött på en sanning så gäller detta just mig. Jag är med säkerhet övertygad att jag har mitt sinne och mitt förstånd i gott skick och sålunda kan jag med logisk skärpa och år av träning avgöra om något är sant eller falskt. Det finns alltså vissa grundförutsättningar man måste uppfylla för att kunna lotsa sig fram mellan sant och falskt. Särskilt i fallet med lagens sanningar är det mycket vanskligt att göra egna tolkningar såvida det icke rör sig om självklara fall. Här måste folket lägga sin lit till lagens uttolkare. Lagens sanningar är av sådan fundamental karaktär att hela Venapel bygger på dess riktiga uttolkande.

Jag hoppas med denna korta text så tankefrön och gnistor för en fortsatt filosofisk debatt om sanningsbegreppet.

Högaktningsfullt

Arm Ashak av Zou-Edin