Så har du då hittat fram till min hemsida. Alla ska ju ha en och jag vill ju inte vara sämre än någon annan vad detta beträffar. Jag har dock inte för avsikt att krångla till det mer än nödvändigt. Du kommer att hitta lite länkar och lite info om mig själv och inte minst om Hollow här. Vi kan väl börja med mig själv. Jag sjunger alltså i en s.k. power/semi-progressiv hårdrocksorkester vid namn Hollow. Bakgrunden till sidorna här utgörs av en bild på oss i gruppen och jag är den som står näst längst till vänster. Skulle du vilja se bilden så som den ser ut egentligen kan du kika här. Hårdrockssjungandet har jag hållit på med i närmare tio år och min väg in i hårdrocken står mer beskriven längre ner på sidan. Har du bråttom dit är du välkommen att klicka på denna länk.
Jag bor i stadsdelen Ålidhem i Umeå och har så gjort i lite över ett år. På somrarna försörjer jag mig som lantbrevbärare. Bortsett från den sysselsättningen är jag numera färdigutbildad lärare för 4-9:an i svenska och engelska. Förhoppningsvis ska väl ändå hårdrocken kunna försörja mig så att jag slipper börja omsätta mina kunskaper i praktiken. Mitt intresse för språk har antagligen sin upprinnelse i min fascination för science fiction och äldre fantasy. Mycket av detta läses med större behållning på originalspråket, som alltsomoftast är engelska. Att bli lärare var dock ett beslut som kom sent i livet. Jag har livnärt mig som lagerarbetare på såväl ICA som Skoogs El, men fann att ingen framtid fanns inom dessa näringar. Alltså satte jag mig vid skolbänken igen. Under hela den tid jag förkovrade mig på Umeå universitet fortgick arbetet med Hollow, vars hemsida du kommer till här. Vi hette ursprungligen Valkyrian, men hela nazistvågen gjorde att vi anammade ett mindre asaklingande namn. 1994 spelade vi in en fyralåtars miniCD som bara pressats upp i tusen ex. Den rönte lite uppmärksamhet, främst i Japan och vi fick mersmak. Skivkontraktet erhöll vi dock inte förrän vi spelade in Modern Cathedral i december -96. Vi skickade ner ett ex till vår kontakt på  Nuclear Blast och strax därpå ringde chefen, Markus Staiger, och erbjöd oss kontrakt. Resten är historia. För närvarande är det lite spelningar som hägrar. Vi ska ner och lira i Hamburg om några veckor och har förhoppningen att det kommer att bli ett jävla röj.
 

Hårdrock

Jag började lyssna på metal ganska sent. Förmodligen skedde uppvaknandet någon gång i elvaårsåldern när jag åkte till simhallen i Umeå med en äldre grannkille vid namn David Gunnarsson. I bilstereon spelades Breaking the Law med Judas Priest. Efter det var jag omvänd. Aldrig mer skulle jag lyssna på The Boppers, Electric Light Orchestra eller Amii Stewart med samma behållning. Nu hade jag förvandlats till hårdrockare.

Till en början var det i princip enbart Judas Priest som snurrade på skivtallriken (detta var länge sedan - långt innan CD:n var uppfunnen). Så småningom upptäckte jag andra grupper, till exempel Queensrÿche, Crimson Glory och Lizzy Borden - de sistnämnda främst tack vare min gode kamrat Erik Konradsson varom mer kommer att förtäljas någon annanstans. En annan stor grupp som inspirerat är Mercyful Fate. Det var med skivan Don't Break the Oath som jag upptäckte den falsettsjungande demonen King Diamond. Hans storverk från 1989, skivan Conspiracy, känns fortfarande obegripligt bra.

Någon gång under gymnasietiden kom jag på att det skulle vara kul att själv spela hårdrock. Sagt och gjort - jag köpte mig en elgitarr från Hobbex och satte igång. Envist nötande samma fraser om och om igen gick det så sakteliga framåt. Åren gick och jag gjorde värnplikten. På samma lucka fanns en klasskamrat, nämligen Thomas Nilsson. Han och jag började jamma lite grann på hans fars jobb (efter att arbetsdagen nått sitt slut, märk väl). Vi nådde snart punkten då vi blev tvungna att bilda ett band. Detta skedde ungefär 1990. Urban Vikström satte sig bakom ett av de avgjort sämre trumset som någonsin sett dagens ljus. Tillsammans repade och övade vi enträget under några strävsamma år. Så småningom dök Marcus Bigren upp och Hollow var ett faktum.

Mina inspirationskällor har ständigt varit musik med melodi som något centralt. Den gamla goda hårdrocken var ju trots allt rätt så trallvänlig. På senare tid har jag upplevt att få nya grupper klarat av att kittla mitt musiksinne så som de gamla trotjänarna förmått. Undantag finns dock, och dit hör helt klart Nevermore, gruppen som uppstod ur askan när Sanctuary upphörde. En svensk grupp som spelar lite grann i samma skola är Hexenhaus, vars Dejavoodoo imponerar storligen.

BACK