Till narkotika räknas enligt 1961 års internationella narkotikakonvention ett 90-tal ämnen och produkter hämtade ur tre råvaror från växtriket, nämligen 1) opium och dess viktigaste innehållsämne morfin, morfinderivat (heroin m fl) och syntetiska morfinersättningsmedel (metadon, petidin m fl), 2) kokabuskens blad och dess alkaloid kokain och 3) cannabis och de därur framställda preparaten marijuana och haschisch.

Från 1976 finns ytterligare en konvention om psykotropa ämnen, de har nästan samma effekter som de "klassiska" narkotika : 1) hallucinogener, som kan orsaka hallucinationer (LSD, meskalin, psilocybin, tetrahydrocannabinoler m fl), 2) centralstimulantia, som påverkar det centrala nervsystemet (amfetamin m fl), 3) sömnmedel (barbiturater m fl) samt 
4) lugnande läkemedel (bensodiazepiner m fl).

Både de "klassiska" narkotika och de psykotropa medlen ingår i Sverige i begreppet narkotika. De får inte införas i landet eller tillverkas här och inte heller säljas eller ges bort för annat än medicinska och vetenskapliga ändamål. Hallucinogenerna, som betraktas som särskilt farliga, de är i princip förbjudna och får endast användas för forskning efter särskilt tillstånd. Socialstyrelsen är den enhet som styr allt som rör legal användning av narkotika, utfärdande av tillstånd, kontroll och årlig rapportering till narkotikakontrollorganen i FN.

Medel som alkohol och tobak samt sniffningsmedel (thinner, eter, trikloretylen) har effekter som mycket liknar narkotikas men klassas inte som narkotika.

Narkotikamarknaden. Växter innehållande narkotiska ämnen odlas i ett begränsat antal länder. I några fall produceras narkotikan legalt i enlighet med internationella konventioner för farmakologisk industri, i andra fall framställs den illegalt för lokal konsumtion eller för export till den internationella narkotikahandeln. De flesta odlingsområdena ligger i u-länder. Där konsumeras narkotikan huvudsakligen i sin naturliga form (t ex kokablad eller opium), medan västvärlden "importerar" de mer förädlade produkterna (kokain från kokablad, heroin från opium), vilka ger betydligt starkare effekter.

Två av världens viktigaste narkotikaproducerande regioner ligger i Asien. Den ena, kallad Gyllene triangeln, utgör höglandsområdet i gränstrakterna mellan Burma, Laos och Thailand. Centrum för de opiumodlingar som bedrivs här ligger i östra Burma (Shanprovinsen), men även norra Thailand har betydande odlingar. Thailands huvudfunktion i sammanhanget är att vara genomfartsområde för det heroin som framställs i illegala laboratorier vid den burmesiska gränsen för vidare transport till omfattande brottssyndikat. Dessa är ofta av kinesiskt ursprung, med baser i Bangkok och andra större sydöstasiatiska städer. Därifrån distribueras heroinet till syndikatens "filialer" i olika delar av världen, främst Västeuropa och USA. Den andra regionen, Gyllene halvmånen, ligger i Sydvästasien och omfattar odlingsområden i Pakistan, Afghanistan och Iran. Centrum för odling och hantering är den pakistanska nordvästprovins som gränsar till Afghanistan. I den Gyllene halvmånen odlas förutom opium även betydande mängder indisk hampa, som ger cannabis. Den västeuropeiska marknadens cannabis kommer dessutom från Libanon och Marocko.

Kokabusken odlas på Andernas östra sluttningar i norra Sydamerika, främst i Peru, Bolivia och Colombia. Bland bondebefolkningen tuggar man i vissa regioner av tradition kokabladet, som ger en relativt mild stimulerande effekt. Det betydligt starkare kokainet framställs i laboratorier i södra Colombia och kring Amazonflodens många bifloder för export till USA och Västeuropa.

Utmärkande för de narkotikaproducerande länderna är deras politiska instabilitet, och centralregeringarna har bristande kontroll över odlingsområdena, som ofta ligger i svårtillgängliga bergstrakter. Odlarna tillhör i regel minoritetsfolk, som strävar efter olika grad av självständighet. De ser i narkotikan en viktig försäljningsgröda, som möjliggör köp av vapen och andra förnödenheter. I en del fall är dock hela regeringar eller högt uppsatta tjänstemän involverade i narkotikahandeln, där de betydande vinsterna i hög grad bidrar till den korruption som utmärker de flesta narkotikaproducerande länder.

Från produktionsländerna smugglas narkotikan av välorganiserade syndikat eller enskilda småhandlare till USA och Västeuropa. Nederländerna är Europas viktigaste mottagarland av narkotika. Här finns av tradition en tolerans som gynnar verksamheten. Från Nederländerna förs narkotikan ut över den europeiska kontinenten. Under senare år har dock de enskilda länderna i ökad utsträckning tagit emot narkotika direkt från producentländerna.

Narkotikamissbruket i Sverige. Det svenska missbruket har senast studerats av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) i undersökningen UNO 92 (Undersökningen om narkotikamissbrukets omfattning i Sverige 1992), som framlades 1993. Det finns i dag mellan 14000 och 20000 tunga narkotikamissbrukare i landet, vilket innebär en ökning sedan 1979 års kartläggning med drygt 40 procent. UNO 92 avser det tunga missbruket, dvs allt injektionsmissbruk, oavsett medel, och all daglig eller nästan daglig användning av narkotika. De som använt narkotika experimentellt eller inte injicerar etc dagligen har inte inräknats - alltså finns det flera missbrukare än vad som redovisas i undersökningen. Undersökningen har gjorts i ett urval kommuner.

Tre av fyra tunga narkotikamissbrukare är män och medelåldern är 32 år. Andelen unga har minskat påtagligt sedan 1979, då den var 37 procent, till 10 procent 1992. Nyrekryteringen till gruppen inträffade i första hand i slutet av 1970-talet och början av 80-talet men tycks därefter ha minskat. 93 procent av de tunga missbrukarna injicerar; 81 procent använder amfetamin, 66 procent cannabis. Sömnmedel och lugnande läkemedel missbrukas av 35 procent, medan kokain, rökheroin och hallucinogener rapporteras i mindre omfattning. Blandmissbruk är vanligt - 77 procent använder två eller flera preparat, nästan hälften är samtidigt alkoholister.

Det rör sig ofta om ett långvarigt missbruk. 47 procent har missbrukat i tio år eller mer. Myndigheternas kännedom om gruppen är god - 60 procent har rapporterats från två eller flera myndigheter. 50 procent uppges ha genomgått HIV-test. 18 procent har någon form av invandrarbakgrund och 28 procent uppges ha barn under 16 år.

UNO 92 är en "case-finding-undersökning", dvs att man strävat efter att finna och räkna de missbrukare (eng cases 'fall') som olika myndigheter har kännedom om: polis, socialtjänst, sjukvård, kriminalvård, behandlingshem etc. Ett års narkotikadomar har genomgåtts, och uppgifter har inhämtats från den s k stickmärkesundersökningen på Kronobergshäktet i Stockholm. För att beräkna mörkertalet har man använt "capture-recapture-metoden". Beräkningarna i den delen har gjorts av professor Gösta Carlsson, Stockholm, och professor Ole-Jørgen Skoog, Oslo.

Två preparat som rönt stor uppmärksamhet under senare år är kokain och ecstasy. Antalet kokainbeslag ökade i slutet av 1980-talet och ligger idag på en något högre nivå än tidigare. Fortfarande tycks användningen av kokain vara relativt begränsad, i första hand till relativt unga personer i storstädernas nöjesliv. Ecstasy har uppmärksammats i samband med de senaste årens s k ravefester. Även detta preparat används i begränsad omfattning i jämförelse med t ex cannabis och amfetamin som fortfarande är det dominerande preparatet bland regelbundna narkotikamissbrukare.

Under de senaste åren har allt fler rapporter kommit om att missbruket av rökheroin (brunt heroin) ökat. I första hand gäller rapporterna missbruk bland invandrare, men heroinrökning förekommer också bland svenska ungdomar.