karinboye

KARIN BOYE
1900-1941
Författarinna och lärarinna

Verksam vid flera skolor, vid Viggbyholmsskolan åren 1936-38. Hon debuterade med diktsamlingen Moln (1922), där hon antydde flera av de temata som hon senare skulle ta upp och fördjupa. I de följande diktsamlingarna, Gömda land (1924) och Härdarna (1927), framträder ännu tydligare den livsångest som ledde fram till självmord. Under åren kring 1930 var hon asnluten till Clarté och delade också samtidens stora intresse för psykoanalysen, ett intresse som hos henne förstärktes av hennes egen personliga splittring - hon erhöll psykoanalytisk behandling bl.a. i Berlin 1932-33 och blev då på det klara med sin bisexuella läggning. Tillsammans med Erik Mesterton och Josef Riwkin startade hon 1931 tidskriften Spektrum, som var avsedd att i första hand vara ett forum för psykoanalytisk debatt men som blev ett viktigt samlingsnamn för svensk modernism överhuvud. Samma år invaldes hon i samfundet "De nio" och gav ut romanen Astarte, som blev prisbelönad i en nordisk romanpristävling, men som i likhet med stora delar av hennes övriga prosaproduktion är av mindre intresse. Högre nådde hon i den självbiografiska romanen Kris (1934) och den pessimistiska framtidsvisionen Kallocain (1940). Det är främst som lyriker Karin Boye haft betydelse. Åtta år efter Härdarna gav hon ut diktsamlingen För trädets skull (1935), där en fördjupad livserfarenhet kläds i modernt formspråk. Efter hennes död sammanställde Hjalmar Gullberg och Victor Svanberg diktsamlingen De sju dödssynderna (1941), där bl.a. den stora titeldikten sammanfattar hennes livsåskådning.

Källa: Bra Böckers lexikon

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.