Tamkattens
Historia
|
INNEHÅLL
Man kan säga att de första kattdjuren uppkom för ca 55 miljoner år sedan under tertiärperiodens andra epok, då de flesta rovdjur utvecklades. Den första arten som liknar våra nu levande kattdjur var Pseudailurus och levde för ca 25 miljoner år sedan. Dessa Pseudailurusarter kan ses som det stamträd ur vilket fyra av dagens kattdjurgrupper utvecklades, nämligen: lodjuret (Lyncinae), geparden (Acinonychiane), leoparpen (Pantheriane) och de egentliga kattdjuren (Feliane). Om man tittar lite närmare på dessa grupper slås man av den stora likheten mellan dem. Fastän vikten kan variera mellan ca 1.5 kg upp till 320 kg så har de t.ex. en mycket liknande anatomi.
De små kattdjuren , våra vanliga katter, återfinns under släktet Felis som i sin tur finns under den stora gruppen Feliane. Av Felis undersläkten är bara två av intresse nämligen Chaus och Felis. I Chaus finns det bara en kattart nämligen djungelkatten, även kallad rörkatt eller sumpkatt. Det är den största av de små kattdjuren och kan väga över tio kilo och bli upp till en meter lång inklusive svans. Pälsen är oftast rödgul. Katten finns över större delen av Asien och fram till Nildeltat. Det intressanta med den här katten är att den kan vara inblandad i vår nuvarande tamkatt. De gamla egypterna har hållit djungelkatter fångna i tempel och de lär även ha tämjt den till att jaga sjöfågel. Mer om detta längre fram. Under Felis finns släktet Silvestris, där den stora gruppen katter finns, vildkatterna. Troligtvis är det härifrån alla våra moderna raser härstammar. Det man med säkert vet är att egyptierna började tämja den afrikanska vildkatten och det är därifrån som de tama katterna spred sig över världen. Den afrikanska vildkatten kan variera i färg från ljust rödgul till matt gråbrun och kroppslängden är ca. 65 till 120 cm. Den europeiska vildkatten är större och kraftigare än den afrikanska.
Tamkattens historia börjar för 3500 år sedan i Egypten, där relationen mellan katten och människan började. Katten dyrkades där som gud även innan den blev tämjd. Katten hade också sin egen gudinna, Bastet. Hon avbildades av de tidigare faraonerna som en lejoninna med katthuvud. Efter tämjningen av katten avbilades hon ofta som en liten katt.
Bastets eget tempel låg i staden Bubastis som ligger vid Nildeltat. Templet byggdes av samma faraoner som lät uppföra sfnixen. När Bubastis 945 f.Kr. blev Egyptens huvudstad upphöjdes också Bastet från lokal fruktbarhetsgudinna till riksgud. Hon var en av de allra viktigaste gudarna i det forna Egypten, till och med faraonerna kom till hennes tempel och offrade. Årligen färdades över 700000 människor till Bubastis för att fira Bastet. Det sägs att det var den mest omtyckta festen av alla, kanske beroende på att det dracks mer vin på denna högtid än vad som annars dracks under ett helt år. Tyvärr är Bastets tempel idag helt förstört, men vi kan ändå få en uppfattning av hur det såg ut genom den grekiska författaren Herodotos som på 400-talet f.Kr, då kattkulten stod på sin höjdpunkt, besökte Bubastis.
Han skrev: "Inget tempel är så tilltalande för ögat som det i Bubastis. Templet står mitt i staden och kan ses var man än är. Portalen är arton meter hög och dekorerad med uthuggna figurer. Två kanaler, avledda från floden Nilen, omsluter byggnaden, var och en 30 meter bred och skuggade av träd. Inuti helgedomen står avbilden av gudinnan." Det var alltså ett ståtligt tempel man hade ägnat åt sin kattgudinnan. Katten var ett mycket viktigt djur och ansågs som heligt. Om någon dödade en katt fick han böta med livet och utförsel av katter betingade samma straff. Om en katt dog en normal död i hemmet iklädde sig alla husets invånare full sorg, bl.a. genom att raka av sig sina ögonbryn.
Vi i vår moderna värld har kanske svårt att förstå hur betydelsefull katten var som skadedjursbekämpare, men det sätt att behandla katten som egyptierna hade kan ge oss en bild av hur viktig den verkligen var.
I medeltidens Europa sågs katten nästan enbart som ett nyttodjur, mycket få hade det till sällskap. Att katten betydde mycket för dåtidens folk kan följande visa: År 936 bestämde en prins av Wales att kattens värde skulle bestämmas efter förmågan att jaga möss. En kattunge var värd en penny och när den fångat sin första mus två pence. Om någon stal en katt eller dödade den fick han böta fyra pence. Detta var en hel del pengar på den tiden. Trots människornas goda omvårdnad om sina tamkatter såg man osentimentalt på vildkatterna. De jagades gärna, till och med munkarna hade tillåtelse att jaga katter. För det mesta rådde det en mycket god stämning mellan munkarna och deras katter, men blev de för många sköts de. Som prydnad kunde munkarna kanta sina kåpor med kattpäls. Det skrevs en fin dikt om en katt av en irländsk munk någon gång på 800 talet, den handlar om hans älskade katt Pangur Ban. Den börjar ungefär så här: "I and Pangur Ban, my cat, it's a similar task we're at. Hunting mice is his delight, hunting words I sitt all night." I den belgiska staden Ypres, spelas varje år kattens historia upp, från att ha dyrkats som gud till att betraktas som djävul. Från stadstornet kastades leksakskatter ut till folket. Tyvärr har det inte alltid varit leksakskatter. På 900 talet anklagades Ypres innevånare för att dyrka katten lika mycket som egyptierna och för att rentvå stadens folk bestämde greven att man årligen skulle kasta ut 2-3 katter från stadstornet. Man kan undra om de gjorde detta för att visa att de inte dyrkade katten eller för att hylla kattens magiska förmåga att klara höga fall. Man slutade inte kasta ut katter förren 1817. Under medeltiden försvann gudsdyrkan av katten, men man övergav inte tron på att den hade mystiska magiska krafter. Redan på 1200-talet började katten misstänkas för att ha samröre med djävulen. Det sades att katten var i förbund med en krigisk tempelherreorden i det heliga landet Palestina. När de mäktiga munkarna i herreordern återvände till Frankrike kände sig kungen hotad, och torterade dem som kättare. Några erkände att de hade dyrkat gudabilder av svarta katter och att ha tagit avstånd från Kristus. Man kan undra om det bara var nonsens framtvingad av tortyren eller om så verkligen var fallet. Kattkulten var väl etablerad borta i mellanöstern och det fanns mycket fler katter där än här i Europa, så det kan mycket väl ha varit så att munkarna blev förtjusta i katterna. Men att tycka om katter sågs nu av kyrkan som att man var i pakt med djävulen. Efter denna händelse blev det regel att anklaga kättare att ha förbindelse med katter. Ensamma vänliga kvinnor som gav kringströvande katter mat, och lätt blev kattvänner, sågs som häxor. Om kvinnorna höll fast vid gammal folktro ansågs de som kättare och hade de dessutom katt var det bevisat att de utövade gamla fruktbarhetsritualer. Katten ansågs viktig för häxkonsten och ansågs vara demon eller till och med djävulen själv.
En av de första häxprocesserna utspelades på 1500 talet i England. Där anklagades tre kvinnor för att ha bett deras svartvita katt, Satan, att döda en granne och en av kvinnornas make. Satan sades också kunna byta gestalt, t.ex. till hund. Det slutade med att en av dem blev frikänd för sina vittnesmål, den andra blev slängd i fängelse, och den tredje hängdes. I århundraden förföljdes häxor och fick fruktansvärda straff. Inte gick det bättre för de stackars katterna heller. De fick utstå fruktansvärda plågor, de brändes levande på stora bål, de hängdes och flåddes levande och utsattes för många andra grymheter. Man ansåg att om man plågade katten, plågades också djävulen. Så i århundraden fick katten och kattälskande kvinnor utstå hemska plågor för att kristendomen ville ta hämnd på de gamla religionerna. När så småningom häxtron dog ut på 1700-talet, försvann inte tron på kattens magiska krafter. Man spikade upp katter i husen för att skydda husets invånare mot onda krafter och råttor. Man vet inte om de blev uppspikade levande eller döda. Varför förföljdes då katten? Vad var det som fick de forna egypterna att se den som gud och medeltids människan som djävul? En orsak till att den sågs som gud är säkerligen dess superba egenskap som råttfångare. Men andra anledningar till både dyrkan och avsky är helt enkelt att man totalt missförstått kattens biologi. Katten är helt enkelt den perfekte jägaren, med den perfekta kroppen. t.ex. de skinande ögonen som medeltids människorna menade var tecken på satanatiska krafter, och egyptierna såg som tecken på gudom. Katten levde från början i den mörka skogen och ögonens reflektverkan gör att den kan se sex gånger bättre i mörker än vi människor. Men det mest missförstådda är parningen. Katten parar sig nämligen flera gånger, vilket medeltidsmannen såg som mycket ogudaaktigt. Honans ägg befruktas nämligen inte vid första parningen så hon måste para sig fler gånger. Det är ett bra sätt att förhindra inavel. Det är viktigt att påpeka att det inte är katten som förändrats utan bara vår syn att se på den.
På 1800-talet började katten bli populär igen. Genom industrialisationen växte städerna och det blev många gårdar och gränder som katten kunde hålla till i. Där kunde den lätt få tag på mat och folket började tycka om katten. Men det var med kattälskaren Harrison Wier som kattens popularitet fick ett rejält uppsving. Han ville förbättra katten dåliga rykte och lyckades också visa att katten kunde vara ett bra husdjur. I juli 1871 i London anordnade han världens första kattutställning. Om katten sade han: "Lång tids vanvård och grymhet har gjort katten självständig. Med ett nytt synsätt skulle den snart bli föremål för intresse, beundran och avel för sin skönhets skull." Weir idéer gick hem och katten blev ett accepterat keldjur för både fattig och rik. Men Weir slutade snart som ordförande i Londons kattklubb, han ansåg att priserna betydde mer än kattens välbefinnande. Tyvärr hade han rätt. Med detta blev tiderna bättre för katten och idag är den snart det populäraste husdjuret. I USA har den redan blivit det, där finns idag ca 55 miljoner katter. England som räknas som ett bland de riktiga kattälskande länderna har ca 7 miljoner katter. Man kan säga att cirkeln har slutits, från att ha varit älskad och dyrkad som gud i Egypten blev den under medeltiden förföljd som djävulen, men nu är katten åter det älskade djur som den så väl förtjänar.
Eftersom det inte har funnits någon direkt seriös forskning kring kattens domesticering tidigare så vet man inte så mycket om den. Jag har iallafall gjort ett försök att reda ut hur det kan ha gått till. Som vi vet idag så var det i Egypten som domesticeringen började, och det var troligtvis den ljusa sydliga varianten av den afrikanska vildkatten som man först tämdje. Det finns två teorier om var och hur kattens domesticeringen började. Kanske visar dagens katter i städerna kring Medelhavet hur tamkatten uppkommit. I Kairo finns det än idag en tradition att mata de omkringstrykande katterna, och det berättas att en 1300 tals härskare här hade givit hela vinsten från en fruktträdgård enbart åt katterna. Antagligen drogs vildkatten hit till de forna städerna där det fanns gott om lättillgänglig föda, såsom matrester och de otaliga råttor som alltid finns i städer. Här trivdes katten bra och kunde leva på det som människorna lämnade efter sig. På grund av de goda omständigheterna här, så föddes det fler katter här i staden än vad som kunnat ha fötts ute i öknen. På detta sätt kom urvalet att förändras och katten blev så småningom van vid staden och människorna. Trots denna stora förändring är kattens grundläggande karaktär oförändrad. Den andra teorin är lite mer spännande. Egyptierna mumifierade nämligen också en annan vildkatt, Djungelkatten, som levde i Nilens träskmarker. I ett berg i en isolerad ökendal finns ett tempel uthugget ur berget, detta är tillägnat Mellanegyptens kattgudinna Pakhet som dyrkades på samma sätt som Bastet. En av de äldsta kattmålningarna finns här, den föreställer en typisk djungelkatt och är från ca 2000 f.Kr. Man vet att i detta tempel hölls djungelkatter fångna av tempelprästerna. Kanske var det i ett sådant här tempel som domesticeringen började. Djungelkatter och afrikanska vildkatter kan ha sammanförts i templet och parat sig med varandra så att en ny sorts fertil katt uppkommit. Djungelkatten är mjukare än vildkatten så dess gener kan ha varit avgörande för utvecklingen av vår tamkatt. Man har hittat ben av både djungelkatt, vildkatt och tamkatt i Pakhet-templets gravkammare så den här teorin kan mycket väl stämma. Tyvärr så förstördes de flesta av spåren till tamkattens uppkomst genom 1800 talets plundringar av kattmumier. Som ett exempel fraktades 1889 nitton ton (!) kattmumier till Liverpool, där de såldes som gödning. Det enda som finns kvar av denna last är ett enda kattkranium. Mumierna är viktiga på det sätt att man på benen och kranierna kan se vilka kattarter som fanns och hur de förändrats med tiden. När katten började domesticeras vet man däremot ganska säkert. I en by nära Luxor bodde arbetarna som uppförde konungarnas dal, vilken är belägen i närheten. Där byggde de för ca 3500 år sedan också sina egna gravar som speglar deras vardagliga liv. På gravarnas väggar finns fina målningar av bl.a. katter. Ofta målades katten under hustruns stol som ett tecken på fruktbarhet. Dessa målningar bevisar att katten levde tillsammans med människan så tidigt som 1500 f.Kr. Det är alltså antagligen runt denna tid katten började domesticeras. Det finns fortfarande än viktig fråga kvar. Finns tamkattens ursprung i templen eller i staden? Nu har man kanske svaret på den gåtan. För inte så länge sedan hittades tusentals kattmumier av en fransk arkeolog. De kommer från tiden då mumifieringen stod på sin höjdpunkt i Egypten. Det bästa är att det är mumier av helt vanliga katter, till skillnad från de få fina exemplar som museerna har. De flesta är enkelt balsamerade utan att man har tagit bort de inre organen, på vissa finns t.o.m. pälsen kvar. Nu kan man se att de flesta katterna var gula, oranga eller randiga. Det behövs nu mycket forskning för att komma fram till något intressant i kattfrågan. Nyligen hittades också ännu mer kattmumier vid det gamla Pakhets templet. Med dessa två upptäckter kanske nyckeln till mycket okänt kring kattens domesticering hittas. Låt oss hoppas på det.
En av kattens allra viktigaste egenskaper är att den är en sån utmärkt råttfångare. Nuförtiden skaffar man sig väl knappast katt av denna anledning, men långt tillbaks i tiden var det i stort sett det enda som räknades. Man kan se att katten gjorde ett bra jobb på den behandling katten fick, inte minst i det forna Egypten. Katten behandlades väl fram till dess att kristendomen kom och förstörde allt någon gång in på 1200-talet. Asiens och särskilt Borte Orientens katter har alltid behandlats väl, och oftast varit bättre belönade för sitt arbete än här i Europa. I Amerika brydde man sig länge inte ett dugg om katten. Först omkring 1750, då Pennsylvania bokstavligen översvämmades av råttor, insåg man kattens stora värde. Trots att det bara är ca 245 år sedan så finns det idag ungefär 55 miljoner katter i USA! Eftersom det är råttan som katten jagat i alla dessa år bör man känna till lite om deras historia för att verkligen förstå vilken viktig roll katten spelat i mänsklighetens historia. Tamkatten förekom redan över hela Europa när man omkring år 400 drabbades ett dittills okänt problem. Då började de första brunråttorna komma. De spred sig snabbt och förökade sig något fruktansvärt. Alla dessa råttor ledde till stora sjukdoms epidemier och epidemi efter epidemi härjade de närmsta århundradena i Europa. Man började förstå varför egyptierna varit så tacksamma mot katten, och insåg att katten var det enda som kunde hjälpa dem mot den fruktansvärda bruna råttan. Katten blev nu oumbärlig. Man bedrev från Nordsjön till Adriatiska havet en mycket kostsam handel med katter som understöddes av regeringarna. Priset bestämdes efter kattens vikt, ålder och jaktförmåga. När de första korsriddarna återvände från det heliga landet började ett nytt skede i kattens historia. På skeppen hade riddarna inte bara med sig stora vackra katter utan också den mycket ovälkomna svarta råttan. De förökade sig snabbt och spred sig överallt. Den svarta råttan är verkligen produktiv, på bara tre år kan ett enda par och dess avkomma sätta flera miljoner råttor till världen. Snart var även klostren översvämmade av råttor. Nunnorna, som inte fick ha något som helst djursällskap, tvingades nu ändra reglerna och göra ett undantag för katten. Nu gick alla katter till attack mot råttorna och lyckades till slut slå dem tillbaka. Nu börjar kyrkans grymma förföljelse av katten. Trots råttinvasioner och medföljande olyckor, som digerdöden (bröt ut 1346 och krävde 25 miljoner liv i Europa på mindre än 7 år), fortsatte de med sin fientliga attityd. Inte förrän på 1700-talet slutade man plåga katten . Nu kommer också en tredje råtta in i bilden, den grå råttan som är ännu större och aggressivare än de tidigare.
Från och med 1750 finns den grå råttan i England och snart spred den sig över övriga Europa. Men p.g.a. krig och diverse elände, bl.a. den franska revolutionen, hade man annat att tänka på än råttutrotning. Katthataren Napoleon Bonaparte försökte stoppa råttorna med gift och fällor, men han lyckades inget vidare och fick till slut ta sitt hatobjekt, katten, till hjälp. Men hundratals år av förföljelse gjorde att det nu bara fanns några hundratusen katter kvar i Europa. De hade inte så stor chans mot det otal råttor som länge frodats och haft det bra. Människorna hade visserligen slutat förfölja katten, men man behöll sin vaksamma attityd mot den och brydde sig inte om den. När Louise Pasteur på 1800 talet upptäckte bakterierna och kom på det viktiga med hygienen, började man se på katten, som ofta tvättar sig, som det renligaste av djur. Man kunde utan smittorisk ha det i hemmet som keldjur. I slutet av 1800 talet kom också de första kattutställningarna. Katten fick nu ett mer skyddat liv och kunde snart ta upp kampen med råttorna och mössen igen.
© Martin Karlsson 1995
|
Kattens mystiska krafter dyrkades genom
solguden Ra. Varje natt förvandlades Ra till en katt och i sina ögon
bevarade den solens strålar när den gick på jakt efter nattens ormar.
Eftersom man trodde att man måste bevara kroppen för
att den skall kunna få ett liv efter döden, så balsamerade man den.
På samma sätt gjorde man med katterna. Kungliga katter, och sådana som
tillhört rika personer, fick en lika bra behandling som sin ägare. De
lades inuti en förgylld träkista och den i sin tur placerades i en stenkista.
Men de flesta fick en betydligt enklare behandling. När de dött tog
man dem till ett heligt tempel, som Bastets, där katten balsamerades
och lades i heliga gravkammare.
